– Det är många nödvändiga delar av livet som jag inte har fått uppleva, säger hon.
Kampen mot Uppsala kommun har Frida, som i dag är 20 år, fört helt på egen hand. En anmälan till Skolinspektionen ledde till att kommunen fick allvarlig kritik (se artikel här intill).
Och nu kräver hon att kommunen betalar 500 000 kronor i skadestånd för det lidande hon har fått utstå. Beloppet grundas på att tvillingbröderna Robin och Rasmus Sjöholm i en förlikning med Vellinge och Trelleborgs kommuner fick 300 000 kronor var efter att ha gått fem år i särskola på felaktiga grunder.
– Min enda chans att få ett jobb är att få en riktig utbildning. Och det kostar pengar. Jag vill ha tillbaka något av det som kommunen har berövat mig. Och med tanke på den smärta de har dragit mig igenom känns det som att jag har rätt till ett skadestånd.
Frida har nu flyttat från Uppsala till Hälsingland, där hon försöker skaffa sig ett nytt liv. Hon är inskriven på Arbetsförmedlingen men vet inte riktigt vad hon ska göra innan skadeståndsfrågan är utredd.
– Jag vill bara ha det alla andra har fått gratis, en utbildning och riktiga betyg. Men jag vet inte riktigt vad jag vill bli. När jag gick i skolan var jag upptagen av annat än att fundera över vad jag skulle vilja bli, säger hon.
Det var på förskolan som personalen ansåg att något inte stämde med Frida. En psykologisk utredning gjordes, vilket utmynnade i en rekommendation om att hon skulle gå i särskola. Men någon riktig diagnos på en utvecklingsstörning fick hon inte. Föräldrarna ifrågasatte inte rekommendationen utan skrev på en ansökan om att Frida skulle gå i särskola. Men Frida själv kände tidigt att särskolan inte var rätt för henne.
– Jag kände att jag inte hörde dit när jag växte ifrån de andra barnen. Det var som en obehaglig känsla att det inte var här jag skulle vara, säger Frida Olsson.
Hon blev socialt isolerad och hade svårt att knyta kontakter både i särskoleklassen och bland de övriga eleverna på skolan, eftersom hon befann sig mitt emellan de två världarna.
Frida beskriver det som att hon ägnade tiden åt att gå runt och grubbla. Hon studerade de andra i klassen och fundera över varför de betedde sig som de gjorde.
I elvaårsåldern var hon ganska säker på att hon inte hörde hemma i särskolan. Men när hon frågade personalen på skolan varför hon gick där fick hon inget ordentligt svar. De sa att hon hade ett handikapp och att de skulle prata om det senare. Men det blev aldrig något samtal.
I det svar kommunen skickat till Skolinspektionen, efter Fridas anmälan, framgår det att personal på särskolan påtalat behovet av en ny utredning av Fridas skolplacering. Men någon sådan utredning gjordes aldrig.
När Frida var 15 år mådde hon så dåligt att hon på nytt fick kontakt med psykolog. Då gjordes en psykologisk utredning där man konstaterade att hon var normalbegåvad, men att hon diagnostiserades med asperbergers syndrom. Hon skrevs då ut från särskolan. Då var det dock bara några månader kvar på vårterminen i nian.
Det var först flera år efter att hon slutat skolan som hon i samtal med andra blev medveten om hur allvarligt det var att hon tvingats gå igenom hela grundskolan i särskola.
Nu är det kampen mot kommunen som håller henne uppe.
– Jag skulle inte kunna leva med att inte göra något åt det här. Jag är förbannad och jag vill inte låta dem komma undan med det, säger Frida Olsson.
Fridas pappa, Jerry Olsson, säger att han som förälder borde ha ifrågasatt mer.
– Vi litade på förskolefröknar och skolpsykolog. Frida var inte som alla andra, men man kan fråga sig vad som är normalt. Och vi valde den mjuka vägen, att inte ta strid. Och det kan man se i backspegeln att det var förödande, säger han.