Pojkidrott är normen
Detta och åtskilligt annat fick man veta i en utförlig granskning i Dagens Nyheter i går, den första i en serie med namnet Staten och sporten. Det är inte så att man uttalat och med flit gynnar män på kvinnors bekostnad. Men bidragssystemet gynnar idrotter med många manliga utövare genom att prioritera stora föreningar och lagidrotter. Hockeyklubbar är normalt större än gymnastikklubbar. Och fler män spelar ishockey, medan kvinnor oftare ägnar sig åt individuella sporter. Så blir resultatet ändå just det som det enligt Riksidrottsförbundets jämställdhetsplan inte ska bli.
I planen kan bland annat följande läsas: "?kvinnors och mäns idrottande värderas och prioriteras på ett likvärdigt sätt och ... resurser fördelas rättvist." Man bryter säkert inte medvetet mot detta. Orättvisan slinker in ändå. Utövare av landets mest pojkdominerade idrott, alltså ishockey, får en tredjedel mer pengar per år än utövare av landets mest flickdominerade idrott, ridning.
Effekten förstärks av att kommunernas lokala aktivitetsstöd brukar bygga på samma prioritering av lagidrotter. Det framgår inte av DN:s granskning hur kvinnlig lagidrott bedöms i förhållande till manlig. Låt oss utgå från att den värderas likvärdigt. Och det är naturligtvis sant att det inte går att konstruera ett bidragssystem som uppfyller alla tänkbara rättvisekrav samtidigt.
Men bör inte det faktum att betydligt fler flickor föredrar andra typer av idrott på något sätt påverka bidragskriterierna? För den som bara sett ungdomsidrotten lite från sidan, som förälder som hejat på "sitt" fotbollslag av tio-tolvåringar, så är det i alla fall lätt att få intrycket att bidragssystemet konstruerats från utgångspunkten att pojkars sätt att idrotta är normen. Är det verkligen så det ska vara?
Så jobbar vi med nyheter