Posttraumatisk postdoc-stress

En nära vän till mig doktorerade här i staden för ett par år sedan. Sedan fortsatte hon med en postdoc utomlands för att publicera några artiklar och skaffa sig ytterligare forskningsmeriter. I naturvetenskapliga ämnen är det numera i princip obligatoriskt att göra en postdoc för att kunna fortsätta sin forskningskarriär. Trycket på tjänsterna som forskarassistent är sådant att det nästan krävs att man har en postdoc bakom sig.

För min vän blev det USA. Nästan hälften av alla svenska doktorer som gör sin postdoc, gör den i USA. Men att ha en anställning i USA är långt ifrån samma trygghet som det är i Sverige. Min vän fick en tjänst som kunde sägas upp när som helst, och ett visum som var beroende av hennes tjänst. När hon inte längre hade ett jobb hade hon inte heller rätt att vara kvar i landet.

Efter två år var hennes kontrakt slut och hon skulle åka hem. Men vid det laget var hon utskriven ur det svenska socialförsäkringssystemet. Ett år fick man vara utomlands, innan man blev utförsäkrad. Hon hade inte rätt till någon a-kassa, trots att hon betalat sina avgifter hela den tid hon varit doktorand. A-kassa skulle hon få i USA, hävdade man från svenskt håll. Problemet var ju bara att hennes visum inte tillät henne att stanna i USA utan jobb. Alltså ingen a-kassa. Min vän kommenterade en smula bittert att hon inte kände sig särskilt välkommen hem.

Trots att en utländsk postdoc tillför Sverige internationell erfarenhet och kunskap är man märkligt ovillig att underlätta för dem som ger sig i väg. Det existerande regelverket kring socialförsäkringen är både orimligt och orättvist. Det straffar dem som vill vidareutbilda sig och skaffa sig internationella meriter. Dessutom slår systemet värre mot kvinnor än mot män. De som gör en postdoc befinner sig ofta runt de trettio, och då de med absolut största sannolikhet kommer att förlora rätt till både sjukförsäkring, a-kassa och föräldrapenning uppfattar de situationen som ett val mellan en karriär och en familj. Många kvinnliga forskare faller bort i det steget och söker sig i stället till industrin.

Av de antagna studenterna till högskolan i höst är 63 procent kvinnor och 37 procent män. Trots detta ligger andelen kvinnliga professorer kvar på 18 procent. Om den andelen ska kunna öka är det dags att ändra ett system som bidrar till att bibehålla den ordningen.

EMMA ERIKSSON
ledarskribent