Prao - en chans att få prova sitt drömjobb eller ett tillfälle i akt för brorsan att håna?

I drygt nio år har jag vadat i läxor och uppläxningar. Då lärarna ger dig uppsatser att skriva och ständigt tjatar om hur de vill att vi ska lägga ner tid på att utveckla ordförrådet. Visst, det är otroligt viktigt och skolan är ett måste men att sedan behöva gå hem och få en till uppläxning som då kan handla om att bädda sängen rätt och diska med varmt vatten är otroligt irriterande.

Lärarna upprepar oavbrutet att de delvis är där för att förbereda oss för arbetsmarknaden. Men vi lyssnar nonchalant och svarar med att himla med ögonen, som att arbete vore något enkelt. Under de senaste månaderna har lärarna samt skolans syokonsulent förklarat att vi under åttan och även nian kommer praoa. Praoen är till för att visa oss hur arbetsmarknaden ser ut idag och de uppmanar oss att välja platser där varken föräldrar och kompisar jobbar eller tillbringar sin prao. Visst, att slippa sina föräldrar låter skönt och man kan alltid lära sig en läxa (jag vet, ännu en läxa) om hur det är att jobba utan en kamrat vid sin sida.

Så när det var dags för praoveckorna var alla hur taggade som helst, delvis för att de skulle slippa gå till skolan på ett tag och för att de äntligen skulle få visa vad de går för. Jag, precis som många andra hade under hela helgen kontinuerligt tjatat om hur skönt det skulle bli att slippa brorsan och även syrran som då går i samma skola som jag. Jag hade även förklarat för mamma att jag kunde ta hand om mig själv och att hon inte hade någon anledning till oro.

Men, första praodagen var inte riktigt så som jag föreställt mig. Missförstå mig inte nu, att vara på unt, få uppgifter, vara med på möten och få se hur allt går till var hur kul som helst, dock var förberedelserna till denna dag inte lika rolig. För det första så var jag cirka en minut från att missa bussen, så jag fick stressa... vilket innebar att jag inte hann knyta skorna, som sedan ledde till genomsura leriga skosnören, mysigt.

Kommer ni ihåg att jag tidigare förklarat för min mor att jag skulle klara mig på egen hand? Jo, det visade sig att jag hade fel. Det var nämligen så att jag gick vilse i stan, pinsamt jag vet. Jag var då tvungen att ringa mamma som i sin tur fick guida mig via telefon från centralstationen till unt. Det var rätt komiskt endå att jag gick vilse i staden jag vuxit upp i.

Jag antar nu att jag får förbereda mig inför ständigt hånande från min bror och helt enkelt inse att jag faktiskt har lite tid kvar tills jag är fullt redo för arbetslivet. Däremot, om jag ska vara ärlig så föredrar jag nog att kunna sitta i gungan och gunga utan att se larvig ut, iallafall ett tag till.