Prestigen ledde regeringen vilse
Frågan är egentligen inte min utan ställdes av Daniel Braw, ledarskribent i Helsingborgs Dagblad, i onsdags. Men den illustrerar väl det haveri i fråga om kommunikation och argumentering som regeringen åstadkommit genom hanteringen av FRA-lagen. Till UNT har ett enda debattinlägg av anhängare till lagen inkommit, så sent att det inte fanns någon chans att publicera det i tid före omröstningen. I torsdags konstaterade Carl B Hamilton (fp) i ett självkritiskt nyhetsbrev att regeringen misslyckats att koppla ihop FRA-lagen dels med utvecklingen i Ryssland, dels med hot mot nordiska förband i fredsfrämjande och humanitära insatser. Och det har han förstås rätt i - något försök att definiera de hot som FRA:s avlyssning sägs kunna avvärja har knappast förekommit: motiveringen har varit så allmän och oprecis att ingen mer än de närmast ansvariga egentligen kan förutse vad FRA:s datorer ska leta efter. Undra på att människor är oroliga.
För regeringspartierna blev det en prestigefråga att få igenom lagen just nu och i just denna form. Det skulle visa att man är minst lika regeringsdugliga som socialdemokraterna. Men slutresultatet har sannolikt blivit det motsatta.
FRA-lagen är inte uppfunnen av allianspartierna utan av socialdemokraterna. Hade det inte blivit regeringsskifte 2006 så hade lagenlagts fram ändå, förmodligen med ännu färre modifieringar än dem som kritiken nu ändå drivit fram.
Men när alliansregeringen tog över lät man sig fångas i en politisk logik som man inte själv kontrollerade och inte hade någon anledning att känna ansvar för. Om syftet var att visa att landet fått en ledning som ställde nya frågor och hade andra prioriteringar så borde den naturliga hanteringen av FRA-frågan ha varit att börja om med nya utgångspunkter. Man skulle inte ha ställt frågan vad FRA kan göra med den nya teknik som finns utan vilka underrättelser som Sverige behöver. Underrättelser samlas in på många sätt och inte bara av FRA, men ibland tycks en del på majoritetssidan ha fått för sig att svensk underrättelsetjänst skulle bli omöjlig att bedriva utan den nya FRA-lagen.
I stället för att utreda frågan ordentligt gick man vidare i de socialdemokratiska fotspåren, vilket, till allt annat, också medförde att analysen av lagens konsekvenser för svensk ekonomi och för Sverige som it-nation uteblev. Enligt organisationen Invest in Sweden aviserar stora IT-företag nu att man avstår från satsningar i Sverige, som en följd av riksdagsbeslutet.
I ambitionen att framstå som regeringsduglig tycks alliansregeringen också ha glömt vilka väljare man har. Bland de borgerliga partiernas kärnväljare finns många som grundar sitt partival på en bestämd uppfattning av den enskilda individens värdighet liksom på en stark känsla för grundläggande rättsprinciper. Borgerliga väljare vill att deras partier ska vara tydliga i sådana frågor, även om de flesta också hoppas att de kan lita på försäkringarna om noggrann kontroll av FRA:s spaning. Men lagar ska hålla också för det oväntade och de ska inte skrivas så att det uppstår tvivel om deras förenlighet med grundlagens anda och syfte eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
Regeringsduglighet måste innebära något annat än det vi nu sett prov på. Det krävs både ett moraliskt och ett intellektuellt ledarskap, inte bara att man lyckas räkna ihop flest röster i kammaren.
Om modifieringarna i lagförslaget kunde ske så fort, varför fanns de då inte med från början? I själva verket förstärks intrycket av dåligt förberedelsearbete och oklarhet om de grundläggande principerna. Och därför talar allt för att FRA-frågan kommer att plåga regeringen ända fram till valet 2010, inte bara i riksdagen utan på de egna partiernas kongresser. Och inför kontrollstationen 2011 kommer kraven åter att ställas att alltsammans ska rivas upp.
Så jobbar vi med nyheter