I tidningsstället samsas samiska magasin med broschyrer om strålsäkerhet och vägguret pryds av en ren. Rennäringen har funnits i Birgitta Åhmans forskarfokus från doktorandtiden till på fredagen– när hon installeras som professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
I år är det 25 år sedan Tjernobylkatastrofen inträffade, en katastrof med konsekvenser även för samerna i Sverige. Den kom också att påverka Birgitta Åhmans forskarkarriär. Hon är född i Uppsala, men har rötter i Västerbotten och Jämtland. Hennes far var statsagronom på SLU, med just rennäringen som sitt ansvarsområde. Birgitta Åhmans intresse för samisk kultur fanns tidigt.
– I en låda har jag har en totalt sönderläst barnbok om sameflickan Elle Kari. När jag sedan läste biologi på Uppsala universitet hjälpte jag pappa med olika projekt i fjällen.
När hon själv skulle inleda sina forskarstudier var det på SLU och med ämnet mineralbrist hos renar. Då skedde kärnkraftskatastrofen i Ukraina.
– Vi hade fem renar här på SLU som vi i en studie utfodrade med lav från Månkarbotrakten. Den blev kontaminerad av det radioaktiva nedfallet. Jag fick byta inriktning på mitt försök och i stället titta på upptag av cesium.
Tiden efter Tjernobyl var intensiv och hektisk med ett stort massmedialt tryck.
– Jag hamnade till och med i japansk tv.
Varje år återvänder Birgitta Åhman till samerna och renarna flera veckor. I dag är det andra problem än radioaktivitet som måste lösas. En av dem är den kontroversiella rovdjursfrågan. Birgitta Åhman har svårt att se hur Sveriges och EU:s mål för rovdjuren ska kunna samsas med de nationella målen för rennäringen.
– Rovdjuren tar helt enkelt för många renar. Jag ser en uppenbar risk att de nationella rovdjursmålen tar död på rennäringen.
Med åren har hon kommit den näring hon studerar och människorna bakom den nära. Frågan är vad som då händer med oberoendet.
– Man måste verkligen vara korrekt. Samtidigt har alla människor lojaliteter. Min grundinställning är att rennäringen måste överleva. Hade jag inte den skulle jag inte jobba med detta.
Hennes forskning är nu inriktad mot relationen mellan renarnas kondition och markanvändning, skötsel och olika störningar i renbetesmarkerna. Och renintresset verkar gå i arv.
– Nu är det sonen och hans fästmö som hjälper mig.