På fredagen installeras han som professor i global hälsa vid Uppsala universitet.
I år kommer sju miljoner barn under fem år att dö. Två tredjedelar av dem skulle ha kunnat räddas till livet. Men i dag finns en klyfta mellan vad vi kan och vad vi gör.
– Det är inte någon allmän underlåtenhet som gör att vi inte räddar de här barnen. Det handlar om leveranssystem. Man kan jämföra det med att bilar måste ha vägar för att kunna användas, säger Stefan Swartling Peterson.
Vägarna i det här fallet handlar om sjukhus, vårdcentraler, privata apotek i byar och städer, och inte minst om en allmän kunskap om sjukdom och vad man gör åt dem.
– Man kan se de här optimistiskt. Det är fantastiskt att vi har förmågan att rädda så många barn. Vi har världens chans, både när det gäller att kunna öka den globala hälsan och när det gäller Sveriges och Uppsala universitets chanser att vara med och förändra.
I många år har Stefan Swartling Peterson bott och arbetat i Uganda. I Afrika söder om Sahara saknas sammanlagt en miljon läkare och sjuksköterskor, enligt Stefan Swartling Peterson, ett problem som han med sina doktorander försökt avhjälpa.
Resultatet har blivit en femdagarsutbildning där man får lär sig upptäcka och snabbt behandla malaria, diarré och lunginflammation. Idén är att föräldrar med sjuka barn ska kunna få hjälp i sin hemby, av en person som fått utbildningen, ett slags bysjukvårdare.
– Just nu utbildas 37 000 personer i Uganda. Resultaten av det här har på verkat Världshälsoorganisationens och UNICEF insatser. Utbildningsprogram pågår i Etiopien och Malawi.
För Stefan Swartling Peterson började intresset för global hälsa i barndomens missionshus där missionärsbesöken på annandag jul gjorde starkt intryck. Intresset växte med egna resor och förvandlades till en vetenskaplig utmaning om att överbrygga gapet mellan vad vi kan och vad vi gör. Efter åren i Uganda och sedan på Karolinska institutet kommer han nu tillbaka till Uppsala universitet där han doktorerade. I dag installeras han som professor.
– I Uppsala lockar det multidisciplinära, att här finns medicinare, statsvetare och kulturantropologer. Kan man koppla molekylerna till statsskicket kan vi verkligen komma någonstans.
Frågan är hur snart vi kan rädda majoriteten av de barn som i dag dör.
– Det handlar om resurser. Ges det här prioritet kan vi ha nått långt på bara tio år. Redan nu händer mycket, för tio år sedan dog varje år elva miljoner barn under fem år, i år sju miljoner.