I stället intog ryska eller ryskvänliga aktivister med våld en polisstation i staden Horlivka. Det övergripande mönstret är uppenbart. Förra helgen ockuperade hoprafsade skaror av bråkmakare myndighetsbyggnader i Charkiv, Donetsk och Luhansk (men några lär ha gått fel och ockuperat operan i Charkiv i stället). Framgången blev måttlig, inget allmänt uppror följde och ockupanterna tycks ha varit inbördes oense om vad man egentligen ville. Efter några dagar tycktes hela aktionen hålla på att rinna ut i sanden.
Då ändrades bilden. Modernt beväpnade och väl organiserade personer – med största sannolikhet ryska elitsoldater – genomförde ännu en ockupation, i staden Slovjansk. Senare tycks en blandning av civila, medlemmar ur Janukovytjs upplösta säkerhetsstyrkor och rysk militär personal ha varit aktiva på flera håll. Att operationen styrs från Moskva är uppenbart för alla och den allt mer absurda ryska propagandan bekräftar i själva verket detta.
Men exakt vad är syftet? Någon mil från gränsen står stora ryska truppstyrkor beredda på order att invadera grannlandet. Men läget är annorlunda än på Krim. Där fanns redan från början ryska baser, ett autonomt provinsstyre och många invånare som alltid känt sig som ryssar. Krim hade historiskt aldrig hört till Ukraina före 1954.
I östra Ukraina är befolkningen blandad, ingen lokal autonomi har funnits och opinionsmätnngarna visar tydligt att befolkningsmajoriteten, oavsett språk, vill tillhöra Ukraina. Även om Ukrainas armé är svag jämfört med den ryska och kanske inte ens helt pålitlig så är en regelrätt invasion ett vågspel. Rysslands internationella isolering skulle bli nära nog total och även om man lyckas besätta stora delar av Ukraina så måste man bereda sig på sabotage och kanske partisankrig under åratal framåt.
För ögonblicket – och bilden kan ändras när som helst – talar mycket för att syftet är att skapa ”fakta” på marken inför det toppmöte om Ukraina som ska hållas på torsdag. Dessa fakta ska då sätta makt bakom de ryska kraven att Ukrainas författning ska utformas så att Ryssland i praktiken kan kontrollera de östra delarna av landet och göra resten av Ukraina ostyrbart. Ett delmål i detta är sannolikt att omöjliggöra presidentvalet i maj eller skapa argument för att inte erkänna dess resultat.
Kanske kan omvärlden trots allt påverka den omedelbara händelseutvecklingen genom skärpta och breddade sanktioner. Men långsiktigt handlar det om att stärka Ukraina som stat. Storbritannien, Sverige och Polen vill ha stöd till rättssystemet och polisen. Det är konstruktivt och bör genomföras snabbt. Alla former av internationell närvaro bidrar till att höja ribban för de krafter som mer än något annat fruktar Ukrainas existens som en självständig och fungerande demokrati.