Putins skottpengar på Rysslands journalister

Journalister står inte högt i kurs bland maktens män i dagens Kreml. Lakejer, tallriksslickare och inställsamma hovskribenter torde bemötas med ett visst nedlåtande, men inlindat, förakt vilket passar sig väl för den roll av "nyttiga idioter" som de bestämt sig för, eller förmåtts, att spela.
Men de riktiga journalisterna, de som skriver sanningen och inte väjer för att kritisera presidenten och hans män, får räkna med att stå sitt kast. Den mest kända av journalister i dagens Ryssland, Anna Politkovskaja, mördades i hissen till sin lägenhet den 7 oktober 2006. Hon hade länge prövat presidentens tålamod med sina rakryggade reportage från den ryska terrorns och krigsförbrytelsernas Tjetjenien. Just den 7 oktober, på presidentens 54-årsdag, föll hon offer för vad som företedde alla tecken på att vara ett professionellt beställningsmord.

Om än känd och framstående är Anna Politkovskaja inget unikum, utan bara en i den långa raden av modiga journalister som på senare år fått plikta med sitt liv för sin hedervärda sanningssträvan. Enligt uppgift är det i storleksordningen 200 journalister som sammanlagt mördats i Ryssland under de senaste tio åren. Det är, kort sagt, skottpengar på riktiga journalister i Putins Ryssland.
Nu, om någonsin, när trycket från makten av alla tecken att döma ökar är det särskilt viktigt att visa solidaritet med Rysslands demokratikämpar, journalister och andra. Men i just denna tid har den svenska regeringen beslutat att avbryta demokratistödet till oberoende journalister och frivilligorganisationer i Ryssland.

Det finns i och för sig mycket gott att säga om den biståndspolitik som nu börjar ta form under biståndsminister Gunilla Carlsson (m). Biståndet ska koncentreras till färre länder och därmed förhoppningsvis bli effektivare. Kontrollen av biståndsprojekt ska i samma syfte skärpas. Allt det är gott och väl.
Men det beslut som fattats i fråga om Ryssland är byråkratiskt, fyrkantigt och fantasilöst. Argumentet för att avbryta biståndet till Ryssland är att landet numera är så rikt att det finansiella stödet från Sverige inte längre behövs.
Jo, Ryssland vadar förvisso i olje- och gaspengar. Mycket hamnar i oligarkers fickor, och spenderas på fotbollslag i Västeuropa och annan mer eller mindre ovidkommande lyx. Åtskilligt går till Rysslands militära (åter)upprust-ning.

Men Ryssland är inte bara metropolerna Moskva och S:t Petersburg. På den ryska landsbygden, där huvuddelen av befolkningen lever, är det fattigt, slitet och nersupet - med förhållanden som utan vidare kan betecknas som direkt u-landsmässiga. Till dessa områden letar sig i allra bästa fall en liten, liten rännil av dessa flödande (ny)rikedomar. Rysslands hårt trängda demokratiska krafter och deras organisationer kan inte räkna ens med det. Och förklaringen är generande enkel - makthavarna vill naturligtvis inte stödja sina kritiker.
Svensk biståndspolitik ska främja mänskliga rättigheter och stärka demokratisträvanden. Det är den prioritering som biståndsministern ständigt, och med all rätt, lyfter fram. Ett exempel har varit det journalistutbyte med Ryssland som bl a UNT under flera år deltagit i.
När det nu är så uppenbart att beslutet att avbryta demokratibiståndet till Ryssland skulle vara direkt kontraproduktivt finns det inget annat att göra för Gunilla Carlsson än att medverka till att det skyndsamt ändras. Det vore i sak riktigt, och dessutom ett bra sätt att hedra Anna Politkovskajas minne.