Frågan kan tyckas vara märklig. Men den har ett svar – ett svar som bör bli allmänt känt inför valet den 25 maj.
Svaret är att den som gillar Putins politik har partier att rösta på i en rad EU-länder. De högerextrema och högerpopulistiska partierna skiljer inte bara ut sig genom sin inställning till minoriteter och invandrare. De skiljer också ut sig i reaktionerna på Ukrainakrisen.
Högerpopulisterna stöder Putin och logiken är fullt begriplig – från dessa partiers egna utgångspunkter.
Vid ”folkomröstningen” på Krim hade Ryssland inbjudit ett antal ”valobservatörer”. Några av dessa kom från notoriskt Moskvavänliga kommunistpartier. Men mer betydelsefullt var inslaget av populister och högerextremister: Front National i Frankrike, Jobbik i Ungern, FPÖ i Österrike, Lega Nord i Italien, Vlaams Belang i Belgien - alla hade de skickat observatörer med uppgift att intyga att allt gick rätt till.
Det finns fler exempel. Ungerska Jobbik ställde sig, tillsammans med högerextrema partier i Bulgarien och Slovakien, bakom den ryska immarschen i Georgien 2008. I förra veckans nummer av The Economist kan man läsa om hur Putins representanter deltog vid Lega Nords kongress i december och rev ned applåder när de talade om ”gemensamma kristna värden” – det ideologiska nyckelbegrepp som trätt i den ”proletära internationalismens” ställe i Ryssland efter Sovjetunionens upplösning.
I publiken fanns också det holländska frihetspartiets ledare Geert Wilders och representanter för FPÖ och Front National. Marine Le Pen själv har tagits emot nära nog som en statschef i Moskva.
I Ungern är Viktor Orbán regeringschef. I praktiken är också hans parti, Fidesz, i dag ett högerpopulistiskt parti – om än måttfullare än konkurrenten Jobbik. Orbán har utan att blinka inträtt i ett energipolitiskt samarbete med Ryssland och gjort vad han kunnat för att försöka dämpa EU:s sanktioner. Den ryska retoriken om ”kristna värden” som motvikt till demokratiernas gudlöshet och normlöshet motsvaras väl av Fidesz egen retorik. Belysande exempel finns i Annika Ström Melins nyutkomna Europas svaga hjärta (Dialogos Express).
Här finns också svaret på frågan varför högerpopulister av alla slag så lätt identifierar sig med Putins politik. Dessa partier är inte bara populistiska i största allmänhet, utan populismen har en grund i föreställningar om nationen, den etniska gemenskapen, och den religiösa identiteten och i motvilja mot EU:s överstatlighet och öppna marknader och mot ekonomins globalisering.
Putin är ingen fascist, men hans politik motsvarar mycket av innehållet i denna föreställningsvärld: han försöker legitimera sin maktutövning med hänvisning till en särskild rysk religiöst färgad nationalism som ska stå i motsats till de värden som bär upp de liberala demokratierna i väst, han betraktar homosexualitet som ett hot mot nationens renhet, han har tvingat in stora delar av ekonomi och näringsliv under statens kontroll. Och den logik som säger att rysktalande överallt ska stå i en särskild relation till Ryssland motsvaras av Fidesz och Jobbiks syn på ungrare utanför Ungerns gränser – det finns också en ungersk minoritet i västra Ukraina.
Till allt detta kommer naturligtvis också en mer realpolitisk överensstämmelse. Varken Putin eller de europeiska högerpopulisterna gillar den världsordning som uppstått efter det kalla krigets slut och som i deras föreställningsvärld domineras av USA och EU och där demokrati och marknadsekonomi är normen.
Sverigedemokraterna har hittills haft en låg profil i Ukrainakrisen, bortsett från ett Putinvänligt uttalande av ungdomsförbundets ordförande. Men det handlar alltså om Sverigedemokraternas europeiska motsvarigheter, de partier som SD kan förväntas samarbeta med om de kommer in i Europaparlamentet.
Någon praktisk effekt lär högerpopulisternas stöd till Putin inte ha. Men det bör exponeras tydligt i den valrörelse som nu börjar.