Persson och Schibbye tvingades erkänna att de begått ett brott när de tog sig in i Ogaden, tillsammans med ONLF-gerillan och utan den etiopiska regimens tillstånd. De måste sedan i etiopisk tv tacka för att de ändå benådats och släppts fria. Regimen skulle därmed ha nått målet att skrämma bort andra journalister från området.
Men lika sant är ju att detta är den typ av teater man uppenbarligen får lov att spela i ett land som
Etiopien. Andra journalister är lika medvetna om detta som Persson och Schibbye var. Den etiopiska regimens karaktär har varit känd hela tiden. Snarare var nog erkännandet och benådningen till för inhemsk konsumtion – regimen vill få sin egen bild av situationen i landet bekräftad och samtidigt framstå som både stark och generös.
Den som intresserar sig för pressens frihet förstår ganska väl vilka förutsättningarna är om man vill rapportera från en krigszon som Ogaden. Problemet är att alla inte reflekterar över vad friheten att rapportera betyder.
Vad skulle vi säga om det dök upp några reportrar i vårt land, i sällskap med ett gäng beväpnade separatister? Är det inte ganska begripligt att den etiopiska regimen grep Persson och Schibbye och ställde dem inför rätta? Ska vi inte respektera andras länders lagar och kultur? Sådana frågor ställs på sina håll, också i Sverige.
Tankefelet ligger i öppen dag. Sverige är en demokrati. Utländska medborgare, reportrar likaväl som alla andra, kan berätta fritt om vad de behagar och umgås med vilka personer de vill. Om någon, journalist eller ej, svensk eller ej, sysslar med brottsliga handlingar så blir det förstås polissak – men journalistik är inte brottslig i vårt land.
Etiopien däremot är en diktatur – inte världens hårdaste, men hård nog. Alla diktatorer vet vilken fara som yttrandefrihet, rörelsefrihet och fria medier innebär. Ofriheten gäller lika för alla men drabbar journalistiken i högsta grad. Ibland griper regimen in utan några ursäkter eller försök att dölja vad det är fråga om. Ibland ordnar man falska anklagelser och bevis. Så var det i fallet Persson och Schibbye.
Regimer av det slaget ställer alltid journalister och medier i resten av världen inför ett val. Antingen finner man sig i förhållandena och avstår från att försöka ta reda på mer. Man litar på de officiella uppgifterna om ständigt stigande välstånd och produktion, lyckliga medborgare och utbredd tacksamhet mot ledarna som styr landet med sådan visdom.
Eller också försöker man ta reda på de fakta som makthavarna inte vill släppa ut. Man granskar de officiella uppgifterna och jämför med vad som i övrigt är känt, man intervjuar flyktingar, man ställer kritiska frågor till landets företrädare eller försöker ta sig in i landet för att få direktinformation.
Det första alternativet är inte alls ovanligt. En del tänker kanske på de svenska maoister som besökte Kambodja på Pol Pots tid – utan att se någonting. Men listan på ”hovreportrar” som skildrat än den ena och än den andra diktaturen på det sätt dessa regimer själva önskat kan göras lång. Andra vägrar att finna sig i tillrättalagd propaganda. Den som tycker att man ska låta regimen sätta villkoren kan ju fundera på vad det skulle betyda för rapporteringen från dagens Syrien. Ibland blir det fel, men i en demokrati kan alltid någon annan ge en motbild. I Etiopien är det bara regimens version som är tillåten.
Journalister har till yrke att rapportera. Men rätten att rapportera är inte ett yrkesprivilegium utan gäller oss alla lika. När journalister mördas, fängslas eller hotas så är det allas frihet som angrips.