Håret var blont och ögonen var så blå att jag nästan kunde se havet i dem. Men det var inte det exotiska utseendet som lockade mig, utan hans samtal. Han pratade om ett land där kvinnor var fria, där man kunde vandra i skogar utan att bli skjuten för olaga intrång, där utbildning och vård var kostnadsfria. För mig lät det som ett rent paradis!
Dessutom fick jag veta att Abba kom från Sverige. Hela världen sjunger ju till Thank you for the Music!
Resan till Abbalandet var lite skrämmande. Svenskar lät arga när de pratade. De log knappt, pratade lågt och var lika kyliga som den novembermånad jag kom till Märsta. De kunde också bli galna, såsom när de blev röda i ansiktet och ”sög” på kräftor.
När jag började lära känna svenskarna så insåg jag att de inte var lika kalla och galna som jag trodde. Där fanns mycket acceptans för olika bakgrunder och religioner. Det är ett land där kvinnor blir präster och samkönade äktenskap förekommer.
Här finns inga ”titlar” som man är tvungen att kalla andra för. För respekt gäller för alla, och inte bara de privilegierade. Här är politiker och kändisar inga gudar. Här kan alla ha tillgång till allmänna handlingar och det finns massor av lokaltidningar, vilket får makthavare att tänka sig för innan de försöker använda skattebetalarnas pengar till fel saker.
Här uppmuntras papporna till en lång pappaledighet. Och en lång semester anses viktig för livskvaliteten.
Jag har bott och rest i många andra länder så jag ser mig inte längre som en som tillhör ett särskilt land, utan som en världsmedborgare. Men om du frågar mig om var jag helst vill bo just nu så är svaret självklart, det är Sverige.
Det är inte perfekt här, men det är fantastiskt på många sätt. Och de saker som inte fungerar kan man ju också, på svenskt manér, klaga på och kräva förbättring.