Det är lätt att tro. Och det är också en avgörande orsak till att inställningen från övriga EU-länder till en splittring av medlemsstaten Spanien är så kylig. Ingen vill riskera att dra på sig något liknande på hemmaplan.
Man kan tycka åtskilligt om den spanska regeringens och den spanska polisens agerande. Men tanken att Katalonien skulle bryta sig ut ur Spanien blir inte bättre för det. De två största regionala bankerna flyttade för en vecka sedan sina huvudkontor bort från Katalonien, för att inte riskera att kastas ut från EU:s inre marknad. Flera liknande åtgärder, från andra stora företags sida, är sannolika.
Konsekvenserna för Kataloniens del riskerar att bli mycket kännbara om självständighetsprojektet drivs vidare. Och effekten kan, tvärtemot den konventionella visdomen, mycket väl bli att stödet för separatistiska krafter i andra EU-länder minskar. Det är bättre att försöka hävda sina intressen inom ramen för de demokratiska stater som existerar.
Katalonien är en kosmopolitisk region som alltid varit öppen mot omvärlden. Men just därför blir separatismens logik så konstig – hur värnar man öppenheten genom att avskärma sig?
Går man till andra europeiska regioner upptäcker man dessutom att separatistiska strömningar där ofta har mycket lite att göra med öppenhet och liberala värden. Rörelsen för ett självständigt ”Padanien” (i princip Norditalien) har skapats av det högerextrema partiet Lega Nord. Rörelsen för ett självständigt Flandern har påtagliga högerextrema inslag. Något liknande kan också sägas om Sydtyrolen i Italien – där tanken dessutom är att man ska gå över till Österrike i stället för att bli en egen stat.
Ska man föra ett övergripande resonemang om separatism så måste man göra några grundläggande distinktioner klara för sig. Den första är att det inte alltid handlar om separatism när en etablerad större stat bryts upp. De baltiska staterna var inte regioner i Ryssland utan självständiga republiker som med våld annekterades av Sovjetunionen, efter pakten mellan Hitler och Stalin 1939.
Tjeckoslovakien skapades efter första världskriget av två (egentligen tre) sinsemellan mycket olika områden och upplöstes utan större konflikter 1992. Jugoslavien skapades på samma sätt av områden med mycket olika bakgrund och kunde inte hålla ihop när kommunistpartiets maktmonopol började vackla. Här blev resultatet blodiga krig sedan serbiska extrema nationalister försökt lägga under sig områden långt utanför den serbiska delrepubliken.
Jugoslaviens sammanbrott illustrerar också något annat, mycket väsentligt. Hur man än delar upp en tidigare statsbildning så uppstår nya minoriteter, som i sin tur kan göra anspråk på att få lämna den stat de tillhör. För Kosovo, med 90 procent albaner, fanns knappast någon annan möjlighet än självständighet sedan resten av Jugoslavien fallit sönder. Men Kosovos serbiska minoritet vill inte acceptera sin nya statstillhörighet. Skulle Skottland bli självständigt så kommer frågan om Shetlandsöarnas status säkerligen att väckas.
I Kosovo var den albanska befolkningen av allt att döma överens i frågan om självständighet. Men hur är det egentligen i Katalonien? Finns det i verkligheten en tyst majoritet för att stanna i Spanien? Och vad händer om partier med denna åsikt vinner nästa katalanska val?
Folkomröstningar är alltid demokratiskt tveksamma – de kortsluter det politiska ansvarsutkrävandet och handlar ofta om allt utom om den fråga som verkligen ställs. Folkomröstningar som tvingar människor att definiera sig på etniska eller nationella grunder är ännu mer tveksamma – de tenderar att splittra befolkningen på ett sätt som kan skada det politiska livet och systemet för lång tid framåt.
Alla existerande stater måste inte bestå i den form de har i dag. Men separatism som allmän politisk idé är i bästa fall oklar, och i värsta fall farlig.