Rosor inte för alla

Alla hjärtans dag. Kärlekens och romantikens dag. Då man ska visa sina känslor för den man tycker om eller kanske till och med älskar genom att ge en ros, ett kort eller hjärtformade chokladpraliner. Allt skimrar i rosa och rött, alla ler och...BRYT! Nu tar vi det här från början. Så som det verkligen är.
Alla hjärtans dag är visserligen en dag för kärlek.. (I alla fall någon slags materialistiska bevis för kärleken.) Men jag undrar om inte dagen för många får motsatt effekt.
Alla de som får en ros, som får en bekräftelse av kompisen, pojkvännen, eller vem det nu kan vara, lever sig antagligen igenom dagen smärtfritt. Men de som inte får någon, de som inte kan skryta med en bukett rosor? De som till och med blir beklagade : "Å nej, har ingen gett dig nån ros?". Hur känns det för dem? Inget vidare, antagligen. Att inte få en ros blir en helt onödig bekräftelse på verklig eller inbillad ensamhet.
Att denna rosförsäljning tillåts på högstadier och gymnasier år efter år tycker jag är märkligt. Lärare och skolledning borde säga nej. Även om majoriteten av eleverna vill ha firandet på det viset, finns det alltid några som med fasa lever sig igenom dagen. Alla hjärtans dag förvandlas på så sätt till den oavsiktliga mobbningens dag.

Rosor  inte för alla

Flera skolor i Uppsala har rosutdelning på fredag inför alla hjärtans dag  den oavsiktliga mobbningens dag. Att inte få en ros blir en onödig bekräftelse på verklig eller inbillad ensamhet.

Rosor inte för alla

Flera skolor i Uppsala har rosutdelning på fredag inför alla hjärtans dag den oavsiktliga mobbningens dag. Att inte få en ros blir en onödig bekräftelse på verklig eller inbillad ensamhet.