Många ställer sig frågan vad det är som gör att vissa samhällen, eller stater, är mer framgångsrika än andra. Två vanliga svar är demokratin respektive marknadsekonomin. Rothstein är medveten om risken att bli missförstådd när han hävdar att varken det ena eller det andra svaret är rätt. I stället handlar framgång för samhällen om sådant som hederlighet inom den offentliga förvaltningen, oväld, likabehandling och saklighet. Helt avgörande är att korruptionen hålls nere och att offentliga tjänstetillsättningar inte politiseras. Samvariationen mellan sådana faktorer och de vanligaste måtten på välfärd är mycket stor, skriver han.
Problemet med marknadsekonomin som förklaring är att marknadens aktörer så ofta gör vad de kan för att i eget intresse motarbeta den fria konkurrensen. Samma iakttagelse gjordes redan av den ekonomiska liberalismens förste store teoretiker, Adam Smith, som skrev att ”Folk i samma bransch träffas sällan ens för nöjen eller förströelse utan att deras samtal slutar med en sammansvärjning mot allmänheten eller något påhitt för att höja priserna” – och att de dessutom gärna försöker ta statsmakten till hjälp för att upprätthålla sin egen position.
Statens roll i en fri ekonomi kan därför aldrig vara att gynna den ena eller andra producenten utan att upprätthålla spelregler som är lika för alla.
Problemet med demokratin som förklaringsfaktor utreds inte på samma sätt av Rothstein. Han konstaterar bara att inget eller endast ett svagt samband tycks finnas mellan graden av demokrati och sådant som ekonomiskt välstånd, förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet etc.
Det är helt riktigt som han skriver att ”den omfattande demokratisering vi sett i världen de senaste trettio åren inte kunnat omvandlas till förbättrade levnadsförhållanden”. Men var det verkligen realistiskt att tro att det skulle gå att upphäva sviterna av vanstyre och privilegiesystem under kommunismen, apartheid eller de latinamerikanska militärregimerna på så kort tid som trettio år?
Det är alldeles för enkelt att tro att några decennier med fria val i länder med svag demokratisk tradition kommer att ge tydliga utslag i välstånd och välfärd. Här är det rimligen fråga om mycket längre processer, där demokratiseringen liksom övergången till marknadsekonomi är ett inslag men inte det enda.
Ändå tror jag att demokratiseringen är en faktor som inte går att resonera bort. Utan yttrande- och tryckfrihet, frihet att kritisera regeringen, frihet att formulera alternativa politiska projekt, möjlighet att byta ut de styrande i ordnade former så minskar troligen också möjligheterna att uppnå den goda, kompetenta och okorrumperade offentliga förvaltning som Rothstein beskriver.
Det finns inga garantier, men riskerna för att förvaltningen sjunker ned i korruptionens träsk är rimligtvis extra stor i länder där ingen opposition kan göra sig gällande och där de makthavande tryggt kan manipulera det politiska systemet till sin fördel.
Det finns länder med både fria val och fri debatt som ändå präglas av inkompetens och korruption, men det förefaller mycket osannolikt att en oväldig offentlig förvaltning i längden kan existera i ett land utan fri debatt och fria val..
Och ekonomin då? Även om Rothstein har rätt i att marknadsekonomi inte automatiskt leder till välstånd och välfärd så är det fortfarande sant att marknadsekonomi är det enda kända ekonomiska system som visat sig vara förenligt med politisk demokrati.
God offentlig förvaltning, demokrati och fungerande marknadsekonomi hör ihop. Vi kan knappast i längden ha bara den ena av dessa tre utan att också ha de två andra.