Rötmånadshistoria. Smaka på ordet. Eller så är det just det du inte vill göra – ordet leder tankarna till något illaluktande och skämt.
För inte särskilt många år sedan bävade redaktioner inför sommaren och nyhetstorkan. Företagen gick på lågvarv, talespersoner slumrade i hängmattan och var före mobilens tid omöjliga att nå.
Det fanns begränsningar i hur mycket journalistik som kunde klämmas fram om semesterväder, myggplåga och badtemperaturer. Smånyheter kunde någon gång jobbas upp lite väl kreativt, och resultatet i mer olyckliga fall blev en rötmånadshistoria, även kallad tidningsanka.
Det är inte ovanligt att ordet rötmånadshistoria används som skällsord av makthavare som vill avfärda en rimlig och legitim journalistisk granskning. Sådana trick kommer att bli svårare, för efter denna sommar kan vi konstatera att nyhetstorkan är ett minne blott.
Här på hemmaplan har rapporteringen präglats av mörka rubriker om bränder och upplopp i vår stad. Utanför våra gränser har vansinnesdåd och terrorattacker avlöst varandra på platser som många av oss är väl bekanta med. Kuppförsöket i ett närliggande land som Turkiet påverkar oss, liksom regimens allt brutalare strypgrepp på yttrandefriheten. Världens mäktigaste land, USA, står inför ett ödesval som kan få enorma följdverkningar.
Det är mänskligt att längta tillbaka till en svunnen och måhända mer idyllisk tid, men det är ett drömmeri som är föga meningsfullt.
Mer påtagligt än någonsin är behovet av fri och allvarligt syftande nyhetsförmedling, som ger förståelse och sammanhang. Nyhetsflödet tar inte längre semester, så heller inte en nyhetsredaktion.