President Alexander Lukasjenko är uppenbarligen livrädd för kritiska journalister: de trakasseras och arresteras.
Till skillnad från kommunistiska enpartistater som Kuba och Nordkorea finns det dock i Vitryssland ett litet, syrefattigt andrum för en "oberoende" press i form av ett 30-tal icke statsägda tidningar. Det ligger stor ironi i denna förmenta pluralism. Dessa hårt trängda medier fungerar uppenbarligen som regimens alibi. Den största av de oberoende tidningarna har en upplaga på 7 000 exemplar, jämfört med statliga tidningar som har 100 000-tals prenumeranter. Orsaken till de senares uppumpade upplagor är att alla anställda i offentlig tjänst måste prenumerera på minst en statlig tidning. Annars straffas de på något sätt.
Det finns hur många sätt som helst att sätta käppar i hjulen för de oberoende tidningarna. Distributionen sker via posten, och myndigheterna kan när som helst strypa den.
Vill man sälja sin tidning i en kiosk kan man räkna med att kioskägaren får ett samtal från myndigheterna. Då blir det njet. Återstår att kränga bladet på gatan, om man får tillstånd...
En chefredaktör berättade för mig att hans tidning saknar lokaler. Journalisterna arbetar i bostaden. En gång hade de fått tag på en lokal, men genast fick fastighetsägaren ett telefonsamtal från de lokala myndigheterna. Och plötsligt var ägaren inte längre intresserad av att hyra ut.
Lukasjenkos rädsla avslöjar att de oberoende medierna ändå har en viss makt. Det gäller dock att vara listig. Det går att föra fram "omvända" budskap. En tidning gjorde en ingående analys av presidenten. Skribenten dristade sig att filosofera kring huruvida Lukasjenko är en diktator eller inte - ett resonemang med åtskilliga nyanser och bottnar. Den försiktiga slutsatsen blev att man nog inte kan säga att han är en "riktig" diktator. Myndigheterna varnade tidningen för uppsåtet, men kunde knappast dementera slutsatsen. (Två varningar på ett år räcker för övrigt för att utgivningstillståndet ska dras in.)
Vitryska journalister har ändå en stor fördel jämfört med sina ryska kolleger. De åtnjuter alltjämt svenskt demokratibistånd, vilket gör att de kan åka till Sverige på mediekurser, finansierade med Sida-pengar. Det vore omöjligt att kunna resa utan bistånd, intygade en journalist för mig, när jag förra veckan hade äran att få ta emot 16 oberoende vitryska journalister på UNT.
Två gånger har UNT också haft förmånen att få vara värd för ryska journalister - senast några dagar efter mordet på Anna Politkovskaja. De har fått höra om arbetet på en oberoende tidning i ett öppet samhälle, och i gengäld har vi fått glimtar ur en vardag där journalister styrs av makthavare, hunsas av den egna annonsavdelningen och hotas av maffian. Dessa besök har varit ovärderliga för båda parter!
På kort tid har fria medier nästan helt avskaffats i Ryssland, och situationen liknar numera sovjettiden. Det är därför klart stötande att den svenska regeringen nu dragit in demokratibiståndet till Ryssland. Motiveringen är att Ryssland är ett "rikt land" som inte "behöver bistånd". Sedan skyller man på att det var "socialdemokraterna som inledde processen"! Säg, när använder man annars det argumentet för beslut?
På min fråga till Gunilla Carlssons pressekreterare Mikael T Eriksson om vad man då gör med länder som är jätterika men hårda diktaturer, svarar han att regeringen"kan bistå rika länder också", och tillägger, två gånger, att "tidigare beslut kan omprövas om det visar sig finnas skäl".
Ett hett tips till Gunilla Carlsson: Det finns skäl.
Maria Ripenberg
Ledarskribent
Ledarskribent