Bonniers konsthall inleder hösten med att bekräfta sin egen tes. Förra höstens storsatsning i konsthallen, den klimatsmarta utställningen Livsformer, tog sig an naturen ur ett samtidskonstperspektiv, och hade en underton som lovade att klimat, miljöhot och destruktiv konsumtion skulle bli en dominerande trend inom konsten de närmsta åren.
Och när man nu presenterar den unga norska konstnären Ida Ekblad är den belåtet självbekräftande nicken inte långt borta. För Ida Ekblads sprakande nyexpressionism, till största delen skapad av fynd från Stockholms skrotupplag, känns verkligen som en fortsättning på den tidigare utställningen.
Det är lätt att rygga tillbaka inför ett begrepp som skrotkonst – det händer alldeles för ofta att man konfronteras av vackert och ekande tomt hittegods som någon välmenande konstnär har skänkt ett nytt och dekorativt sammanhang. Men Ida Ekblads platsspecifika, eller kanske snarare Stockholmsspecifika, objekt är långt ifrån gängse skrotkonst. Inte minst för att de helheter hon fogar samman inte handlar om visuell skönhetsdyrkan över huvud taget.
Ida Ekblads objekt, i synnerhet några tunga betongreliefer, är behagligt oinsmickrande och alldeles ointresserade av att se snygga ut. Men snyggt blir det ändå, förstås. Gamla kopparkablar, uttjänta cymbaler, tallrikar, trasor, rör, förvridna plåtskivor och armeringsjärn har fösts samman och står och hänger tätt tillsammans i ett rum som blir ett monument över materia som vi har vänt ryggen.
Ida Ekblad gör egentligen samma sak som alla de talrika fotografer som ägnar sig åt att dokumentera övergivna byggnader och samtidsruiner, men på ett bra mycket roligare sätt. Här finns inget förlorat folkhem och inga tårfyllda suckar över en slocknad framtidsoptimism utan bara rakt av en alternativ spegling av den stad som gestaltas.
I konsthallens spetsiga nos har Ida Ekblad målat direkt på fönstren och här blir hennes flytande gatukonstexpressionism lite för mycket i mötet med den video som också ryms i rummet.
Videon är ett mässande samarbete med sångaren Nils Bech, och får tillsammans med glasmålningarna en sakral ton som de skulpturala objekten saknar.
För mig kommer Ida Ekblads konst mest till sin rätt när den helt utan romantik och kontemplativa kväden samplar konkret materia.