Så fixar du mittlivskrisen

När jag når Fredrik Bengtsson på hans mobiltelefon befinner han sig i en liten solig by i nordöstra Spanien. Där har han ordnat en retreat för mitt i livet-krisande människor.

Har du haft en ålderskris? Aleksandra Bumbaroska, ”När jag var 23 kändes det så. Jag funderade på var jag befann mig i livet, vart jag var på väg och vad jag ville med min framtid. Det var många frågor kring vad jag åstadkommit. Då kände jag mig äldre än vad jag var. Men så fort jag fyllde 24 vände det, fråga mig inte varför, och nu är det stabilt.”

Har du haft en ålderskris? Aleksandra Bumbaroska, ”När jag var 23 kändes det så. Jag funderade på var jag befann mig i livet, vart jag var på väg och vad jag ville med min framtid. Det var många frågor kring vad jag åstadkommit. Då kände jag mig äldre än vad jag var. Men så fort jag fyllde 24 vände det, fråga mig inte varför, och nu är det stabilt.”

Foto: STAFFAN CLAESSON

Uppsala2016-04-11 09:08

Det är kvinnor och män som utåt sätt har bra jobb, har rest mycket, gjort karriär och har familj men som också känner meningslöshet och tvivel. En del har hamnat i depression efter att ha gått in i väggen.

– De har fastnat i sin kris. I sjukvården har de fått hjälp med medicinering. Men de har inte fått hjälp att förstå vad de behöver för att må bättre, säger Fredrik Bengtsson. Blev det inte mer än så här? Vad ska jag nu sträva efter? är vanliga frågor som dyker upp, berättar han.

– Det är sunt att ställa sig den frågan. Den visar vägen framåt. Men man kan behöva stöd och uppbackning för att komma vidare.

Fredrik Bengtsson har sett mängder av exempel på krisande män som i stället för att reflektera, hittar på nya projekt för att slippa konfrontera sig själv. Inte sällan flyr de till något annat: en flottare bil, yngre fru, mer jobb, och som om inte det räckte: inköp av en specialutrustad cykel som på elitträningsnivå ska ta dem från gubbigt förfall till superslimmad kropp. 

– Man gör helt enkelt mer av det som inte ger en något och som man egentligen inte tycker är roligt längre och köper dyrare prylar. Man kompenserar sitt åldrande med att försöka verka yngre än man är men man vet inte vad man ska göra i stället. En mitt i livet-kris inträffar oftast runt 45-50-årsåldern. Det är då de flesta börjar åldras på riktigt, barnen är på väg ur boet eller har flyttat hemifrån, kanske har man åldrande föräldrar och har jobbat på samma arbetsplats i massor av år. Både kvinnor och män kan stå handfallna inför att livet slocknat, eller i vart fall stagnerat. En del känner att de inte är lika behövda av barnen längre och för de som har en partner, kan relationen gå i kras. Många skulle behöva utveckla andra sidor av sig själv och intressera sig för de existentiella frågorna. De som är lite mer introverta till sin läggning har ett försprång, säger Fredrik Bengtsson.

– De här människorna reflekterar redan över tillvaron och har kanske gått sin egen väg i livet, de har inte byggt sin identitet på strävan efter att passa in i en yttre norm eller jämför sig med grannar, arbetskamrater eller vänner. De kan tvärtom uppleva medelåldern som en härlig tid i livet där de börjat hitta sig själv. De har också modet att göra lite obekväma val och satsar på saker eller dimensioner i livet som de finner meningsfulla.

Fredrik Bengtsson märker att personer i 50-årsåldern som vill ta tag i sin livskris allt oftare söker mening i det som inte är materiellt, för att det ger stimulans till själen.

– Det kommer andra behov för att man har livserfarenhet som man vill dela med sig av. Det kan vara utvecklande att ägna sig åt ideellt arbete och använda sin kompetens till något som är större än att bara satsa på sig själv. Hur kan man undvika att hamna i en ålderskris?

– Det går inte att undvika att saker förändras. Du möter den genom att inte försöka fly från krisen och i stället fånga upp den och se vad du har för behov.

Förutom att vara lite introvert  - och reflekterande, har kvinnor generellt sett lättare att hantera sin identitetskris, menar Fredrik Bengtsson.

– Män har inte alltid ett språk för vad de känner och de blir tysta. De flesta människor i västvärlden upplever en identitetskris någon gång i livet. Mitt i livet-kris ökar dessutom i välfärdssamhällen.

– I kulturer där det handlar om att överleva dag för dag, då varken hinner eller orkar människor tänka på de här sakerna. Det är inte bara deppiga femtiotaggare som kan hamna in en identitetskris. Man kan krisa nästan när som helst: 25-årskris, 30-årskris, 40-årskris, efter pensionen-kris. Och kanske kan man räkna in tonårskrisen också. Hur många ålderskriser finns det egentligen?

– Ålderskris är en utvecklingsfas, så egentligen börjar det när vi föds och fortsätter hela livet. Jag pratar hellre om utvecklingskriser som är kopplade till ett visst åldersspann.

Det säger Sofia Diderholm, psykolog på Studenthälsan i Uppsala och refererar till psykoanalytikern Erik H Erikson. Han var den som lade grunden för tankegångarna kring den psykosociala utvecklingsteorin. Enligt honom utvecklas individen genom åtta olika faser i livet. De olika stadierna sker i förutbestämd ordning och individen måste vara redo för nästa fas för att kunna ta sig genom utmaningarna på ett önskvärt sätt, det vill säga möta de nya villkor som är förknippade med den. Sofia Diderholm träffar unga vuxna som flyttat hemifrån, till ny stad, nya studier och ett nytt självständigt liv. Medan medelålderskrisen handlar om en tillbakablick och "var det inte mer än så här", så handlar deras kris om att känna sig förvirrade för att de inte vet hur framtiden ska te sig. Många känner osäkerhet och press. Allt är möjligt, men så hindras man av beslutsångest för att man inte vet vad man vill och vem man är. All valfrihet och en osäkerhet kring identitet skapar prestationsångest.

– Sociala mediers påverkan är jättestark, vi jämför oss med varandra men det vi jämför oss med är bara en skärva av verkligheten. Det kan kännas svårt att leva upp till, säger Sofia Diderholm. Men att det skulle vara svårare att vara ung i dag, med alla val och möjligheter? Nej, det är en alldeles för enkel förklaring, tycker hon.

– Det är på ett annat sätt. Förr fanns inte så mycket utrymme att känna ångest. I dag är det större fokus på själslivet. Vi pratar om en psykiatrisering av själslivet där minsta oro blir patologiskt. Det finns starka krafter i samhället som tjänar det här, läkemedelsindustrin inte minst. Huruvida man är benägen att klara kriser är kopplat till tidigare upplevelser och erfarenheter och hur man hanterat dem då, menar Sofia Diderholm. Många behöver få lära sig att livet består av upp- och nedgångar. Att må dåligt hör till livet. Inte minst curlinggenerationen som nu vuxit upp.

– Om man kör på första tentan - då står man helt handfallen. De som är curlade är inte vana att hantera motgångar eftersom de haft föräldrar som sopat banan. Hennes råd – i vilken kris man än befinner sig i – är att be om stöd, och berätta för en vän man litar på hur man mår.

– Bara att sätta ord på hur man har det och dela det med andra kan vara tillräckligt. På lång sikt kan det förebygga att man hamnar i en djupare depression. Sofia Diderholm påpekar att livets alla möjligheter också gör att inget är hugget i sten och att det är det man ska fokusera på. Du kan bara fatta ett beslut utifrån vad du vet i dag. Den här insikten skapar tilltro till din egen förmåga. Det är inte så farligt om det inte blir rätt från början.

Anna Hellberg

anna.hellberg@unt.se

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om