– Titta! Den här kallades trollspya i folkmun.
Ingvar Svanberg stannar till vid en stubbe och pekar på en färgstark slemsvamp. Det ser ut ungefär som... ja, en liten trollspya.
– Den antogs ha övernaturliga egenskaper. Allmogen hade därför en benämning på den, men de vanliga matsvamparna som vi äter i dag bemödade man sig inte ens med att ge ett namn, säger Ingvar Svanberg innan vi lunkar vidare genom Lunsenskogen.
Ingvar Svanberg är etnolog vid Uppsala universitet, med ett särskilt intresse för etnobiologi och samspelet mellan människan och den biologiska närmiljön idag och i historien.
I en färsk artikel beskriver han och kollegan Hanna Lindh hur Sverige snabbt förändrats i grunden när det gäller synen på svamp. Genom en enkätstudie har de också undersökt vad svensken av idag säger om sitt förhållande till svampen. Där uppger nästan alla att de plockar svamp. Bara en svarande avstår svamp för att den kan vara giftig. Skillnaden mot förr är total.
– Svamp sågs förr som något farligt, något att vara väldigt rädd för. På sin höjd var det koföda. Däremot gjorde man bollar och nåldynor och annat, säger Ingvar Svanberg.
Förändringen började under 1800-talet, slog igenom under mitten av 1900-talet, och blev närmast allmän under 1970- och början av 80-talen. Sen kom kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och med den en ordentlig dipp för svampplockningen.
– Ska du ut och plocka becquerel, sa man, berättar Ingvar Svanberg som själv var flitigare svampplockare före Tjernobylolyckan.
Men det allmänna intresset har hämtat sig och nått nya höjder.
– I dag har vi kurser, svampkonsulenter, svampappar på mobilen och vi delar bilder och recept i sociala medier.
Ingvar Svanberg använder två vetenskapliga termer för att beskriva förändringen: Sverige har gått från att vara ett mykofobiskt samhälle, till att i dag vara mykofilt. Vi har alltså gått från svampfobi till svampkärlek.
Men vad var det egentligen som hände? Jo, svensken har varit utsatt för ett slags svamppropaganda av centralmakten och de utbildade klasserna. Inte minst hårda tider som under 1860-talets svåra svältår och de båda världskrigen satte i gång en rörelse mot att bättre utnyttja naturens resurser. Stora utgåvor svamplitteratur trycktes och svampplanscher sattes upp i skolorna. Och kanske har du någon gång sjungit om herr Kantarell, han som bor i enebacken, en sång som nog kan antas vara ett utslag för den fostransiver som medelklassen utövade på allmogen, både när det gällde att sjunga med sina barn och att tycka om svamp.
I kombination med urbaniseringen och ett nyvunnet naturintresse hos stadsbon, som med cykel eller bil snabbt kunde ta sig ut till skogen, växte till sist ett brett svampintresse fram av det som en gång börjat som en exotisk hobby för borgeoisin. Redan på 1700-talet förekom svamp i recept, säger Ingvar Svanberg.
– Men det var bara för den franskinspirerade eliten. De som började äta svamp sist var de om bodde på landsbygden, framförallt i Norrland, säger Ingvar Svanberg.
Synen på svamp för drygt 100 år sedan kan kanske jämföras med hur vi tänker och ser på att äta insekter i d ag: forskare hävdar att det är vägen vi måste gå för att bäst utnyttja jordens resurser, det är redan tradition och vanligt i andra kulturer – men det känns helt avlägset och direkt läbbigt för många vanliga svenskar.
Det har förekommit andra liknande kostkampanjer, berättar Ingvar Svanberg och lyfter upp något från marken. Det visar sig vara islandslav.
– Det här äter man på Island till exempel i gröt. Under 1700-talet gjordes försök att få oss i Sverige att också börja äta lav. Massor av recept med lav togs fram. Men det accepterades aldrig, inte ens under svälttiderna.
Vår gemensamma svamptur har tagit oss tillbaka till parkeringen. Så när som på några enstaka aspsoppar har vi inte sett mycket matnyttigt. Men i den moderna tiden där naturupplevelsen står i fokus är vår tur inte misslyckad för det. Det har visat sig i de enkätsvar som Ingvar Svanberg samlat in. I artikeln beskriver han hur uppdateringar i sociala medier inte bara behöver vara skrytbilder på högar av kantareller utan att de kan vara en tom korg, med en kommentar om att det "ändå var en härlig tur".
Och kanske är det förlåtande draget en förklaring till svampens popularitet. Bara lite svamp kan räcka långt, säger Ingvar Svanberg.
– Man kan åtminstone göra en god svampmacka.