Senast i raden är Peking-OS 2008 och en inte alltför djärv gissning är att även vinter-OS i ryska Sotji 2014 blir en propagandaföreställning. Samma sak med ishockey-VM i Vitryssland samma år, som landets president Aleksandr Lukasjenk0 redan spelar mysiga sällskapsmatcher inför, där han bland annat har setts krama ishockeylegenden Bengt-Åke Gustafsson.
Närmare i tiden ligger årets Eurovision Song Contest, som avgörs i Azerbajdzjan i slutet av maj. Precis som när arenor byggdes inför Peking-OS, har hundra-tals människor vräkts från sina hem då arenan för Europas största musiktävling uppfördes i Baku. I landet förekommer dessutom tortyr under polisförhör, de allmänna valen till parlamentet har kritiserats hårt av internationella valobservatörer och yttrande- och pressfriheten är begränsad.
Det betyder inte att Loreen inte ska åka till Baku och sjunga sin ”Euphoria”. Inte heller att det svenska herrlandslaget i ishockey måste bojkotta VM eller att Charlotte Kalla inte ska försvara sitt OS-guld. Däremot bör de inte bara vara medvetna om i vilka länder de befinner sig, utan även om vilka regimer som styr. Det går utmärkt att åka till arenan – spela sina matcher, åka sina längder eller sjunga sin sång – utan att för den sakens skull ställa upp alltför mycket på regimens spektakel. Det de svenska representanterna bör passa sig för är att hylla regimen – både direkt och indirekt – och även om politiska aktioner är förbjudna under OS kan så väl aktiva som ledare och förbund ta ställning för mänskliga rättigheter utanför arrangemangen samt påpeka att de hade föredragit ett annat värdland.
För det är en sak att ta emot sin medalj ur arrangörens hand, en annan att glatt posera på bild under segerfester med människor som kränker mänskliga rättigheter. Det gäller även den svenska kunga-familjen, som gärna får trona på VIP-läktaren under både OS och VM, men vars medlemmar bör hålla sig för goda för att flina i kapp med statschefer från tvivelaktiga länder.
Ytterst handlar det om att förhindra en repris av Berlin-olympiaden 1936.