Det slutsatsen drar forskare vid Uppsala universitet i en studie som publiceras i facktidskriften Emerging infectious diseases.
– Att flera procent av torrentiummyggen är infekterade av detta sindbidvirus måste ses som exceptionellt högt och visar att det är denna myggart som har störst betydelse för att överföra detta virus i naturen, säger myggexperten Jan Lundström, associerad forskare vid Centrum för zoonosforskning, Uppsala universitet.
I studien har forskarna använt speciella molekylärgenetiska tekniker både för att artbestämma två till utseendet näst intill identiska myggarter, Culex pipiens och Culex torrentium, och för att undersökt förekomsten av sindbidvirus hos dem. Culex pipiens är den klassiska stickmyggan, beskriven av Carl von Linné redan 1758.
Myggorna samlades med hjälp av speciella insektsfällor utplacerade på ett stort avtal platser i de myggrika områdena kring Nedre Dalälven från juli till september 2009.
Hos 3,6 procent av torrrentiummyggen och hos 0,8 procent av pipiensmyggen påträffades sindbidviruset. I några fall fann forskarna även sindbidvirus hos en tredje stiggmyggeart, Culiseta morsitans.
Med tanke att de flesta människor brukar bli myggbitna åtskilliga gånger under en sommar kan man tycka att det måste finnas hög risk för att åtminstone någon av myggorna som börjar suga blod under en myggrik sommar borde vara en smittbärande Culex torrentium-mygga.
– Dessbättre hade Linné fel när han trodde att Culex-myggor sticker människor. De båda Culex-myggarterna suger enbart blod från fåglar. Så även om en virusbärande Culex-mygga skulle landa på dig finns ingen risk att den smittar dig med Sindbidviruset genom att sticka dig, säger Jan Lundström.
Det innebär inte att det saknas kopplingar mellan den höga förekomsten av Sindbidvirus hos torrentium-myggor och Ockelbosjuka hos människor.
I tidigare gjorda experiment har forskarna visat att så gott som alla torrentium-myggor som är infekterade av Sindbidviruset – men bara en tredjedel av virusinfekterade pipiens-myggor – för smittan vidare när de tar en blodmåltid. Sedan några år är det också känt att det finns betydligt fler torrentium-myggor än pipiens-myggor i Sverige.
– Det innebär att ju fler torrentium-myggor det finns, desto fler fåglar kommer att infekteras och fungera som ett slags reservoar för Sindbidvirus. Sedan kan ett par andra myggarter, som suger blod från både fåglar och däggdjur, ibland smitta människor med viruset, säger Jan Lundström.
Rödvingetrast, björktrast, taltrast och koltrast är de arter som är de absolut viktigaste värdfåglarna för sindbidvirus.
Den ena av dessa båda myggarter, som kan fungera som smittspridande länk mellan fåglar och människor, är den lilla bronsfärgade Aedes cinereus-myggan. Under sensommaren och hösten är Aedes cinerus den vanligaste stickmyggan i svenska skogsområden och den brukar ofta lyckas ta sig en blodmåltid utan att upptäckas förrän det kliar.
Ockelbosjukan kännetecknas av feber, upphjda små röda utslag och ledvärk, som hos omkring en fjärdedel av patienterna kommer att ge livslånga ledbesvär. Den har fått sitt namn av att den första gången upptäcktes i samband med ett sjukdomsutbrott i Ockelbo 1981. Samma virusinfektion förekommer också och Finland – där den kallas för Pogosta – i Ryssland och i Sydafrika.
Människor smittas när de blir bitna av virusinfekterade Aedes cinerus-myggor och sjukdomssymtomen visar sig några dagar till en vecka efter smittotillfället.
– I Finland är antalet rapporterade fall mångdubbelt högre än i Sverige. Kanske är sjukdomen verkligen mycket vanligare där än här. Men det kan också bero på att de finska läkarna, till skillnad från i Sverige, måste provta misstänkta fall och rapportera dem vidare till myndigheterna där, säger Jan Lundström.
Hela forskningsstudien kan läsas här.