– Ett flertal säkerhetssystem förhindrar att några av de virus, bakterier eller parasiter som studeras slipper ut i miljön. Det är bara människorna som arbetar i laboratoriet som kommer att kunna ta sig ut därifrån, säger Åke Lundkvist, professor i virologi vid Uppsala universitet.
Den som tittar uppåt under en promenad längs södra sidan av Biomedicinska centrum kan se att någonting håller på att hända några våningar upp på taket till Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, imbim. Det som hittills har kommit på plats är dock bara ett yttre skal för att ge skydd mot fukt och kyla.
– Själva laboratoriet kommer att levereras under sensommaren i form av en färdigbyggd, fullt utrustad stålcontainer. Efter att den lyfts på plats inuti detta ”väderskal” återstår bara iatt installera el, vatten, telefon och dataanslutningar, säger Åke Lundkvist.
De flesta infektionssjukdomar som kan drabba människor orsakas av bakterier, virus och parasiter som också kan smitta andra djur. Många sådana så kallade zoonoser är inte särskilt allvarliga, men en del klassas som så potentiellt farliga att smittämnena som orsakar dem bara får hanteras i laboratorier med mycket högt ställda säkerhetskrav. Det nya laboratoriet blir ett så kallat BSL-3 laboratorium, vilket är näst högst upp på en fyrgradig skala över ”biosäkerhet”.
– Det innebär att vi uppfyller kraven för att arbeta med även de allra farligaste bakterierna och de flesta sjukdomsframkallande virus. Bara när det gäller hanteringen av ebola och ett fåtal andra mycket farliga virus är säkerhetskraven ännu högre, säger Åke Lundkvist.
Exempel på säkerhetsåtgärder är att all luft och allt vatten som släpps ut från laboratoriet kommer att ha genomgått flera mekaniska eller kemiska reningssteg och att all utrustning och instrument som använts för att hantera prover kommer att steriliseras.
Minst lika viktigt som att förhindra att sjukdomsframkallande bakterier och virus kommer ut i miljön är säkerheten för personalen i laboratoriet. Världen över finns exempel på ”laboratoriesmitta”. Det sista inhemska fallet av kolera i Sverige för drygt 20 år sedan drabbade en kvinna som arbetade med kolerabakterier vid ett laboratorium i Uppsala.
– Risken för att något liknande ska hända i det nya säkerhetslaboratoriet är näst intill obefintlig. Proverna finns bakom täta glas i så kallade dragskåp och handskboxar och personalen bär skyddskläder när de arbetar med dem, säger Åke Lundkvist.
Flera forskargrupper vid Uppsala universitet, men också från Karolinska institutet och även andra länder, kommer att använda det nya laboratoriet. Deras forskning gäller bland annat fågelinfluensa och smittämnen som sprids av fästingar, myggor eller gnagare och hos människor kan orsaka infektioner i hjärnan, lederna och njurarna.
Ett av projekten ska kartlägga hur stor andel av fästingarna i olika områden av Sverige och även några fästingtäta områden i andra länder som innehåller virus eller bakterier som kan överföras till människor när fästingarna tar sig en blodmåltid.
– Framför allt vill vi veta hur ofta fästingar i olika områden bär på tbe-viruset, som orsakar hjärn- och hjärnhinneinflammation. Det är viktiga kunskaper för att kunna göra riskbedömningar av smittrisken, men i dag har vi mycket dåliga kunskaper om detta. Vi ska också studera i vilken utsträckning fästingarna bär på borrelia, anaplasma, rickettsiabakterier och andra, i dag okända mikroorganismer, säger Åke Lundkvist.