Sällskapsspel skapar bara dålig stämning

Mina vänner kan stå och hoppa av upphetsning när de spelar Jeopardy på internet. De blir svettiga av Sing star och jagar högsta möjliga poäng, de som anser sig vara begåvade svettas allra mest. De låtsas att allt bara är på skoj, men jag misstänker att det är blodigt allvar. Själv är jag likgiltig. Det är som så mycket annat, det är skojigt bara om man är duktig på det. Ni kan dra era egna slutsatser om min sällskapsspelskompetens:
- Jag kan vara domare, brukar jag alltid säga, eller så är jag banken om vi spelar Monopol.

Tyvärr känner jag bara överallmänbildade människor. Jag vet inte hur de hinner vara snygga också, för de vet allt som finns att veta om allt. Det är som om de är reinkarnationer av läroboken till Orienterande ämnen, och allt som de har läst under åren verkar ha fastnat i hjärnsubstansen. Med mig är det tvärtom, allt jag läst om rinner av mig direkt efter tentan. Fråga mig fem minuter senare och jag minns ingenting. Därför yrkar jag alltid för att vara i lag. Jag vägrar vara med om jag måste sitta ensam med en TP-tårta utan en enda kulört tårtbit däri. Ärligt talat minns jag inte en enda gång då jag har lyckats svara rätt på en TP-fråga.

Men jag hatar inte TP bara för att jag är dålig. Alltsomoftast blir det dålig stämning också, alltid är det någon som råkar i luven med någon. Jag minns särskilt en gång för ett tiotal år sedan då jag fick frågan "Vem delade Röda havet?", varpå jag svarade Moses så klart.
- Nej, skrattade mina kompisar, det var ju Jesus!
Jag log överseende åt dem. Bara de vände på kortet och läste facit skulle de bli varse, varpå jag fällde den odödliga kommentaren:
- Det är ingen idé att argumentera, jag vet att jag har rätt. (Det citatet har jag fått äta upp många gånger.)
Men döm om min förvåning när jag själv fick se: det stod fel på baksidan av kortet. "Jesus" stod det med tydligt svarta bokstäver, hur mycket jag än vände och vred. Jag har aldrig känt mig så maktlös. Och det här var innan internet, jag kunde inte ens googla och slänga Moses i ansiktet på dem. Så arg och frustrerad jag blev. Och vad de skrattade åt mig, när jag blank och högröd bestämt packade ihop spelplanen och stampade på stället. Jag förlåter dem, de var så unga och dumma då. Men aldrig, aldrig att jag förlåter TP.

Ja, det är ofta det blir frustrerat och upprört, inte alls så sällskapligt som man hoppades. Alltid är det någon som tycker att det andra laget får lättare frågor, alltid är det någon som följer sina egna regler "Så har vi alltid gjort i min familj", alltid är det någon som blir förbannad på sig själv för att hon inte mindes vilket år OS i Stockholm var. Då är det bättre att aldrig ha vetat. Och att vara självutnämnd domare eller bank har sina fördelar - alltid är det någon som kommer med en muta.