Saluhallens nyinvigning försenas
I dag är det ett år sedan Saluhallen i Uppsala gick upp i rök i en storbrand som följdes från första parkett av tusentals Uppsalabor. Återuppbyggnaden pågår men hallen blir inte färdig i sommar, som ägaren hoppats.
Foto: Hans E Ericson
Projektledare Ola Sevedag bedömer att hallen kan öppna under hösten. Däremot väntas någon form av servering mot åsidan öppna redan i sommar.
På ettårsdagen av branden pågår som bäst takläggningen över hallen, där de bärande stålbalkarna vittnar om var butiker, gångar och trappor ska placeras. Besökarna kommer att känna igen sig, men bland nyheterna finns en fönsterrad längs övervåningens långsidor och en ny huvudingång mot sydost, i riktning mot Upplandsmuseet. Byggfolket monterar just nu bjälklaget till övervåningen, som förlängs till väggen mot S:t Eriks torg.
Larm installeras
I den gamla hallen fanns varken brandlarm eller sprinkler. Nu installeras det larm som för ett år sedan kanske kunde ha räddat hallen från total förstörelse. Nya utrymningsvägar anläggs och hallen handikappanpassas.
— En svår uppgift är att anpassa alla installationer i byggnaden. El, kyla, ventilation och vatten ska fram till alla butiker och det är ett ganska trångt hus, säger Ola Sevedag.
Branden 9 maj i Uppsalas 93-åriga saluhall kan inte bara räknas till storbränderna i staden utan var också den näst största i landet förra året, räknat i ekonomiska termer. Nästan 50 miljoner kronor beräknas skador och ersättningar ha kostat försäkringsbolagen.
Brandingenjör Håkan Bergström var brandförsvarets räddningsledare vid Saluhallen för ett år sedan. I strålande vårväder på Kristi himmelsfärds dag förvandlades räddningsinsatsen till ett skådespel med tusentals helglediga Uppsalabor på parkett och ett 50-tal räddare i aktion. Branden blev en riksangelägenhet i TV, radio och tidningar.
— Det kändes mer eller mindre som en filminspelning när jag gick över torget i den röda rocken, med alla åskådare runt omkring. Det var en overklig upplevelse, berättar Håkan Bergström.
Rökpelare
När larmet kom klockan 8.08 hade han just gått på sitt pass och satt i brandförsvarets befälsbil i höjd med Gränby centrum. När han vände tillbaka mot centrum syntes redan rökpelaren mot himlen. Då förstod han att det skulle bli en lång insats.
Till en början kunde brandkåren dämpa elden och bedömde chansen god att rädda stora delar av byggnaden. Men det var fåfänga förhoppningar. Elden hade fått starkt fäste i den gamla träkonstruktionen, strax efter klockan 9 skedde en rökgasövertändning i hallen, samtliga rökdykare drogs tillbaka och strax därpå var hela lokalen ett eldhav. En stund senare rasade taket in.
Under tiden sökte sig en ström av nymornade Uppsalabor i riktning mot de väldiga rökmolnen. Kvarteren kring S:t Eriks torg stängdes av. Till en början låg Walmstedtska gården, strax intill, i farozonen, men vinden tog sydvästlig riktning och röken svepte in torget och Domkyrkan i tjock brandrök. På Gustavianum utlöstes brandlarmet av röken, i Domkyrkan var det länge ovisst om helgdagens högmässa alls kunde genomföras.
Ett livsverk brann upp
Vid hallen arbetade personal från sju brandstationer hela dagen med släckning och räddning. Ur källaren bärgades vad som kunde, ölbackar och vinkartonger staplades på torget tillsammans med datorer och tavlor. Allt hölls under bevakning och från kassor och värdeskåp flyttades kontanter över till en särskild värdecontainer.
Två och en halv timme efter larmet samlades ett 30-tal butiksinnehavare och representanter från försäkringsbolag och fastighetsägare till ett första möte på Upplandsmuseet. Räddningsledare Håkan Bergström var på plats och mötte många olika reaktioner:
— För många var det ett livsverk som brann upp. De flesta var chockade, en del grät mest hela tiden, alla hade frågor. Någon gick på en fotbollsmatch mitt i alltihop, kanske ett nödvändigt sätt att komma ifrån en stund.
Några minnesbilder är särskilt tydliga, ännu ett år efter branden. En är när gruppen av butiksägare och försäkringsfolk på kvällen samlades tillsammans med domkyrkoprästen Cecilia Wikström på torget intill den ännu brinnande ruinen. Några tröstande ord och en stunds stillhet där alla höll varandras händer fungerade som en första bearbetning av den förödande händelsen.
Så jobbar vi med nyheter