Tv-programmet Let´s dance, där Marcus Birro medverkade 2010, fick i förbigående också en avhyvling, när de två herrarna på scenen i Livets ords samlingssal snabbfotat rörde sig mellan höga och vardagsnära ämnen:
– Ett misstag, förklarade Birro. Ringer dom så tacka nej, löd hans råd till pastorn som just försäkrat att han knappt ens sett programmet.
Marcus Birro är krönikör, poet, radiopratare, På spåret-vinnare och möjligen en nutidens gossen Ruda - en som retar upp och är okonventionell, om än inte längre så ung, snart 40-år fyllda. Ilsken krönikör, nykter alkoholist, avståndstagande till aborter, bekännande katolik, kortvarig partiledarkandidat (KD) och därför sparkad som programledare för ett debattprogram i TV 4 innan han ens hann börja. På fredagskvällen kompletterade han själv bilden med ”pretentiös” och ”bekräftelsesökande” men gav också uttryck för en stark övertygelse om kraften hos en konkret och radikal kärlek och vikten av att stå för sina åsikter:
– De ska tro på sina drömmar. Unga måste få röra sig utanför ramar och mallar, även sådana som du och jag ställer upp, blev Birros svar när Ulf Ekman mot slutet av kvällen efterlyste hans råd till unga som är ”håglösa och vilsna i livet”.
Innan dess hade det timslånga samtalet kryssat fram mellan frågor om människovärde, familjens centrala betydelse, Gudstro, en ”intolerant och teoretiserande vänsterrörelse”, kristen höger, fotboll, folklighet, och en handfull andra ämnen där Birro välformulerat lade ut texten, Ulf Ekman fyllde i och båda höll med varandra. Livets startpunkt, till exempel, där Birro förklarade att ”livet börjar när det börjar” och att startpunkten vid befruktningen är helig. Då applåderade publiken med eftertryck.
Men när Marcus Birro sakligt och naket berättade om förlusten av två barn och hur det förändrat hans värderingar i grunden eller hur hans egen ”missbrukarpersonlighet” – det svarta hålet – alltid måste hållas i schack, då behövdes inga applåder som gensvar. Och när han till sist fick kommentera en bild av sin egen hustru på storbildsskärmarna blev det en slutpunkt som hängde kvar en bra stund i salen, med styrkan hos gästens både poetiska, självutlämnande och mer innerliga sidor:
– Vi träffades 2003, jag fortsatte dricka till 2005, jag hade skulder, jag var eländig, jag försökte göra mig av med alla människor omkring mig, men hon stod kvar och höll fast mig. Nu försöker jag ägna mitt liv åt att betala tillbaka allt detta med kärlek.