Resultatet blev en statsskuld på 160 procent av BNP, vilket blottades när luftslottet sprack och Greklands regering tvingades lägga korten på EU:s förhandlingsbord. Sedan dess har EU och IMF pumpat in pengar i landet för att systemet ska hållas flytande. Villkoret var dock att de som hade satt landet i gungning accepterade kolossala besparingspaket och fick ordning på skatteindrivningen.
Protesterna lät inte vänta på sig och efter söndagens parlamentsval står det klart att populismen har nått ända in i det grekiska finrummet. Bara en tredjedel av befolkningen valde att stödja Pasok eller Ny Demokrati. Resten röstade på något av de övriga partierna, där många befinner sig långt ut på höger- eller vänsterkanten. Bland annat kom nazistiska Gyllene gryning in i parlamentet.
Att många greker har valt bort Pasok eller Ny Demokrati skulle kunna ses som rationellt. Den politik de har fört håller uppenbarligen inte. Nu är det dock inte det som upprör grekerna. I stället vill de ha mer av samma sak. Det är nämligen inte slösandet, utan åtstramningarna, de röstar emot. Av de 32 partier som ställde upp i valet var det nästan bara Pasok och Ny Demokrati som accepterade besparingsplanen. Övriga är emot åtstramningspaketet och menar att situationen inte är särskilt allvarlig och kan lösas ”på något annat sätt”. Eller som en politiker som nu är invald i parlamentet uttrycker saken: Majoriteten av skulden bör efterskänkas. ”Något annat sätt” betyder alltså att ”någon annan” ska betala.
Det är naturligtvis populärt bland grekerna, men det är knappast realistiskt. Det är inte speciellt troligt att EU går med på att omförhandla lånen och ännu mindre troligt att villkoren mildras. Å andra sidan finns inget folkligt stöd för att fortsätta på den inslagna åtstramningsvägen – ett villkor för att Grekland ska få ha kvar euron, vilket tre av fyra greker vill.
Det är dags för grekerna att inse att de inte både kan äta fetaosten och ha den kvar.