Sardiniens vilda inre

- Bäää!
Vi sitter fast. Inte i en trafikstockning, utan mitt i en fårskock. De ulliga kreaturen vägrar helt enkelt att flytta på sig. De trippar långsamt längs vägen, påjagade av en hetsig hund som ränner av och an för att hålla samman flocken. Herden - en modern variant med Range Rover - väntar längre fram längs vägbanan där djuren ska in i en fålla.
De mer rutinerade bilförarna tutar bara och plöjer pardonlöst sin väg genom fårskocken. Vi är mer försiktiga. Slutligen skriker herden en ramsa till fåren så att en lucka uppstår, och vinkar till oss att köra förbi. Vi är på väg igen.

Vi har kört tvärs igenom Sardinien, från turistfavoriten Alghero söderut längs västkusten mot medeltidssköna Bosa och sedan rakt inåt landet genom gyllengula hedar med vindpinade korkekar uppe på högplatån. Nu befinner vi oss inte långt från öns östkust, men fortfarande inte en skymt av havet. Däremot tornar grå bergsmassiv upp sig, när vi närmar oss staden Nuoro.
Trots att Sardinien för många är synonymt med högkvalitativa stränder så är det inte längs kusten som man finner det »äkta« Sardinien. Traditionellt sett så har sarderna ingen relation till havet alls. »Ingenting gott har kommit från havet«, lyder ett ofta citerat sardiskt ordspråk. Bergen å andra sidan har erbjudit skydd när fiender kommit på oönskat besök.

Det är i de otillgängliga regionerna i öns innandöme som den sardiska kulturen har utvecklat sin egenart och varit som mest livskraftig genom årens lopp.
- Jag tror det beror på att städerna är väldigt små och isolerade här, jämfört med vid kusten. Väldigt få influenser har kommit hit från andra ställen. Folk härifrån har väldigt starka band till sin omgivning, jorden som de brukar och byarna som de växt upp i, säger Ester Tigro, en veterinärstudent från Macomer som jag träffar i Nuoro.

Med tanke på att Nuoro inte är mycket mer än en förvuxen bergsby är det svårt att tänka sig att staden har uppbringat så mycket kulturellt gods som den faktiskt gjort.
Idag är inte Grazia Deledda någon kioskvältare, men hennes berättelser om livet i Barbagia, som regionen kring Nuoro kallas, ledde till att hon fick nobelpriset i litteratur 1926. Och Sebastiano Satta, också han från Nuoro, blev en av Italiens mest hyllade poeter.

Enligt vissa så baserar den nutida italienske deckarförfattaren Marcello Fois sin karaktär advokat Bustianu på just Satta. Fois böcker, som finns utgivna på svenska, är utmärkta skildringar av trakterna kring Nuoro kring slutet av 1800-talet.
Även den brittiske författaren D H Lawrence lockades till Barbagia, en resa som han skildrar i klassikern Sea and Sardinia. På den tiden var Barbagia mycket mer otillgängligt än idag, och Lawrence var lika fascinerad av de stolta sarderna och den primitiva naturen, som han frustrerades över risiga hotellrum i ödsliga bonnhålor.

Men området är också (ö)känt för mer icke-intellektuell verksamhet. Frånvaron av en stark stat har gjort att man har skapat sina egna lagar i Barbagia, historiskt sett. Fåraherdar som hamnade i klammeri med rättvisan gömde sig i bergen och blev laglösa banditer. Vendetta - blodshämnd - var den vedertagna rättskipningsmetoden. Släktfejder, faidas, som pågått i flera hundra år skördar fortfarande offer, om än mer sällan än förr i tiden.
- Visst, det är myten kring Barbagia. Man slåss för sin familjs heder, och det finns inget slut! Men numera är våldet mycket mer sporadiskt. Det finns våld här liksom på många andra ställen i världen, säger Ester som liksom många andra vill tona ner regionens våldsamma rykte.

När jag rullar ner för serpentinvägarna ut från Nuoro, hela tiden med bergen som ett taggig grå drakrygg framför mig, är det dock svårt att tro att denna bygd kan ha inspirerat till något annat än vacker poesi. Stannar bilen för att uppleva den totala tystnaden. Till och med naturen har tagit siesta. En flock får söker skugga under en korkek. Vid vägkanten växer torra tistlar och björnbärssnår och längs bergsluttningen enstaka vilda olivträd. Det är andlöst vackert, samtidigt som det är kargt och ogästvänligt.

Är det någon by som personifierar vilda västern-myten i Barbagia så är det Orgosolo. Mellan 1901 och 1954 så skedde ett mord här varannan månad i snitt. Inte så illa för en by som är hälften så stor som Töreboda.
Skylten som hälsar välkommen till byn är sönderpepprad av kulhål, liksom många andra vägskyltar i trakten. Förmodligen bara ett busstreck utfört av tonåringar, alltför medvetna om det rykte som omger Barbagia, ett rykte som man i viss mån fortfarande lever på.

Men Orgosolo är också känt för de flera tusen muralmålningar som målats på husväggarna i stadens centrum, från början av 1970-talet fram till dags datum. Jag följer de branta gränderna upp mot huvudgatan, där de flesta muralerna finns. Budskapet är ofta politiskt, och påminner om svunna tider då paralleller drogs mellan situationen på fattiga Sardinien och den i Chile och Vietnam, men även nyare händelser, som 11 september, har förevigats i färgglada kulörer.

Vandrar omkring i den gassande eftermiddagssolen. Siestatimmen har slagit och tystnaden är nästan spöklik. De enda som skippar eftermiddagsluren tycks vara de äldre männen. Inne på en bar spelar ett par gubbar i keps kort. Undrar om någon av dem är Graziano Mesina, tänker jag. Den gamle banditledaren borde vara i pensionsåldern nu, och ska enligt uppgift bo hos sin syster i Orgosolo.

Under sextiotalet levde han gangsterliv uppe i bergen. Lika populär bland folket som hatad av statsmakten. Efter att ha dragits in i en släktfejd, och mördat en medlem från en annan familj, blev Mesina en fredlös bandit, en Robin Hood-figur som med enorm fräckhet gäckade sina förföljare. Han åkte in och ut ur fängelset, men lyckades på något sätt alltid undkomma lagens långa arm.
Han greps slutligen 1968, och befanns skyldig till två kidnappningar och en del annat. 1992 kom han återigen i allmänhetens fokus, då han medlade i en uppmärksammade kidnappning, men helt fri blev han först 2004.

För många utomstående så var det svårt att förstå det stöd som Mesina fick av många sarder, och svårt att greppa detta inslag i den sardiska kulturen, där hedersmord var ett självklart sätt att bemöta en oförrätt. Kanske måste man se det i ljuset av historien. I dessa fattiga och isolerade trakter var familjen och hedern det enda man hade att sätta sitt hopp till.
De gamla sardiska ordspråken talar sitt eget språk: Chie perdonat a s'inimigu, dai manu de s'inimigu morit (»Den som förlåter sin fiende dör för hans hand«), Iscura sa domo ue b'intrat sa justizia (»Olyckligt är det hem dit lagen når«).

GUIDE SARDINIEN

Resa dit
Ryan Air flyger direkt från Stockholm/Skavsta till Alghero på norra Sardinien.
Man kan även ta sig dit med båt från Italien, exempelvis från Genua och Civitavecchia. Från närliggande ön Korsika går en mängd olika färjor dagligen. Även från Sicilien finns färjeförbindelse till Cagliari på Sardinien. Tirrenia är den största färjeoperatören, se www.tirrenia.it för tider och priser.

Resa runt
Bil är oslagbart om man vill upptäcka Sardinien. Öns relativa storlek gör att man täcker merparten av Sardinien på ett par dagar.
Det går även att cykla eller vandra, antingen på egen hand eller med guide. Under de varmaste sommarmånaderna är detta dock inte att rekommendera. Tåg är också ett alternativ, kanske mer för charmen än effektiviteten. På somrarna ersätts vissa sträckor av ångdrivna (!) - Trenino Verde(www.treninoverde.com).

Bo
Ett hett tips är att bo på så kallad agriturismo. Ofta är det en bondgård som hyr ut enkla rum och bjuder på mat gjord av gårdens råvaror. På Sardinien finns många agriturismo, väl utmärkta med skyltar från vägen. Ofta är det hel- eller halvpension som gäller. Många anser att den bästa maten serveras på agriturismo.

Vin
På Sardinien är det främst två druvor som gäller: Cannonau (för röda viner) och Vermentino (för vita). Små vingårdar finns lite här och var men den största ligger alldeles utanför Alghero: Sella e Mosca (www.sellaemosca.com), en plantage som funnits sedan 1899.

Böcker
D.H Lawrence, Sea and Sardinia (1921)
Maud Webster, Banditer (2008)
Göran Börge, På sardernas ö (1988)
Marcello Fois, Den andra världen (2004)

Missa inte!
Alghero-Bosa
Kustvägen mellan de två städerna bjuder på oemotståndliga vyer över havet. Har du tur får du även syn på en gåsgam.

Missa gärna!
Fertilia
Förort till Alghero som byggdes av fascisterna på 1930-talet. Byns bisarra vulgofunkis är lite kul, men här händer absolut noll. Försök hitta boende i Alghero istället.

Sardiniens vilda inre

Det är svårt att hitta någon medelhavsö som bjuder på så stor mångfald på liten yta som Sardinien. Från kusternas badorter till de vilda bergsmassivens ensliga byar tar det inte lång tid att förflytta sig rent geografiskt, men mentalt känns det som en betydligt längre resa.