Schumanns bygge blir aldrig färdigt

Vi viftar inte så mycket med flaggor i Sverige. Möjligen blir det mer blågult i luften nu när 6 juni har blivit röd dag i almanackan. Men det är tveksamt om vi någonsin kommer ta fram den andra blågula flaggan - den med tolv stjärnor i mitten - för att fira 9 maj: Europadagen. Inte många brukar kunna säga varför den
6 juni är nationaldag i Sverige och än färre lär ha koll på att Robert Schumann den 9 maj 1950 presenterade en plan för hur freden i Europa skulle säkras. Det innebar startskottet till dagens EU.
Sju år senare undertecknades Romfördraget och Europeiska gemenskaperna såg dagens ljus. Det firades alltså 50-årsjubileum i mars, om någon kommer ihåg det. EU:s ledare har framträtt lite lågmält ända sedan folken i Frankrike och Nederländerna röstade nej till den nya EU-grundlagen för två år sedan.
Europa genomgår nu något av ett generationsskifte. EU har aldrig vunnit och kommer aldrig att vinna några popularitetstävlingar, men det första halvseklet hade både befolkningen och ledarna i Europa personliga erfarenheter av kriget. EU-motståndare kan gnälla sig blå över byråkratin i Bryssel, men ingen kan förneka att unionen har lyckats med sin huvuduppgift: att skapa fred i Europa.
Detta uppfattas numera som allt mindre viktigt. När opinionsforskarna i Göteborg nyligen noterade det starkaste stödet för EU bland svenskarna sedan vi kom med i denna europeiska klubb förklaras detta med annat än uteblivet vapenskrammel. Lägre livsmedelspriser. Stark ekonomi. Bra att det finns en arena där vi kan tackla miljöhoten.
När Europapolitiken på detta sätt närmar sig vardagspolitiken innebär det också något av en slutpunkt för den eviga ja- och nejdiskussionen. Visserligen finns fortfarande två partier i riksdagen som formellt vill gå ur EU, men väljarna blir allt mindre intresserade av att se denna programpunkt omsatt till praktisk politik.
Konsekvensen blir också att även EU:s varmaste vänner borde bli bättre på att kritisera det som är mindre tilltalande med unionen. Jan Björklund skulle knappast hylla idén att svenska staten skulle ge ut en särskild lärobok i historia och sprida den till alla klassrum, men när samma idé presenterades på EU-nivå lät han märkligt nog positiv.
Som EU-parlamentariker drog Cecilia Malmström i gång en stor kampanj mot parlamentets kostsamma och ineffektiva pendlande mellan Bryssel och Strasbourg. Den frågan borde hon hålla levande även som Europaminister. Och så finns förstås Jordbrukspolitiken kvar som unionens stora skamfläck.
Bilden av ett Europa som stått stilla sedan folkens nej behöver också nyanseras. På tre år har EU vuxit från 15 till 27 medlemmar. Under samma period har en stor del av ledargarnityret bytts ut. Här hemma har Persson fått ge plats åt Reinfeldt, i Tyskland är Schröder utbytt mot Merkel, Frankrike har precis fått ny president, och Tony Blair är på väg bort från Storbritanniens scen.
Det är denna nya generation politiker som ska lotsa EU vidare mot bättre fungerande institutioner och bättre politiskt innehåll, i en process som aldrig kommer att bli färdig.
Robert Schumann insåg detta redan 1950: "Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning."
Det hindrade honom inte från att påbörja arbetet.