Merkel har fått godkänt för sitt försiktiga sätt att hantera eurokrisen, men ingen vet egentligen vad hon vill göra nu och hon har ingen egen majoritet i förbundsdagen. Matematiskt kan hon få majoritet med hjälp av De gröna eller socialdemokraterna, SPD – men det blir en majoritet som får svårt att uträtta något. De gröna gick bakåt i valet och det finns en intern kritik mot den mittenbetonade linje som partiet följt de senaste åren. Att då binda sig för regeringssamarbete med CDU är inte lätt och skulle man ändå göra det så kommer De gröna att kräva betydande eftergifter.
Ungefär likadant är det med SPD. Partiet ökade några procentenheter, men besvikelsen är stor och erfarenheterna av tidigare ”stora koalitioner” med CDU är dåliga. Teoretiskt skulle SPD i stället kunna bilda regering ihop med De gröna och få stöd av Vänsterpartiet Die Linke – men detta partis rötter i det gamla DDR gör att de flesta socialdemokrater vill undvika allt samröre. En ny ”stor koalition” är alltså det troligaste.
Risken är då överhängande att detta i första hand kommer att innebära att de två partierna bevakar och blockerar varandra för att framstå på bästa sätt inför nästa förbundsdagsval. Stämningarna inom SPD är knappast till fördel för dem som vill gå vidare med de avregleringar och reformer på arbetsmarknaden som partiet tidigare medverkat till. Båda partiernas väljare är nöjda med att Tysklands ekonomi alltjämt är stabil och vill knappast höra talas om förändringar. Men förändringar behövs om landet ska inte ska stagnera.
Ur det perspektivet hade en fortsatt koalition mellan CDU och det liberala partiet FDP varit att föredra, men FDP har de senaste åren framstått som amatörmässigt och har haft stora ledarskapsproblem. Valkatastrofen är självförvållad och det kommer att krävas mycket för att partiet ska återvinna väljarnas respekt.