I maj, när många söker sommarjobb, blir många ungdomar arbetslösa. I juli, när en del har sommarjobb, ser det bättre ut. För att göra en rättvis jämförelse över tid får man tillfälligt återgå till Arbetsförmedlingens definition av arbetslös. Den arbetslöse måste då aktivt söka och omgående kunna ta ett ledigt jobb på arbetsmarknaden. Det går förstås inte om man går i skolan.
Som ungdomar räknas i denna modell 18–24-åringar och år 2000 var cirka sju procent av dessa arbetslösa eller i åtgärdsprogram. Andelen steg sedan för att toppa 2005 (8,8 procent), och sjönk sedan ganska brant fram till 2008 (5,3 procent). Från 2008 till 2009 fördubblades plötsligt ungdomsarbetslösheten (10,0 procent) för att sedan åter sjunka något.
Den slutsats man kan dra är att ungdomsarbetslösheten i stort följer den totala arbetslösheten, men att ungdomar som grupp drabbas särskilt hårt vid kriser, när jobben att söka är få.
Nu och framöver är det dock EU:s statistik vi ska hålla oss till. Den stora fördelen är att Sverige då kan jämföras med andra länder och vad gäller ungdomsarbetslösheten är bilden föga smickrande. Vi ligger mycket högt. Och det är inte ett problem som uppstod ut tomma intet 2007, då denna beräkningsmodell började användas. Det är ett strukturellt problem sedan lång tid tillbaka.
Den stora frågan i valrörelsen (i stället för att slå siffror i huvudet på varandra) borde vara vad man ska göra åt ungdomsarbetslösheten. Regeringen har infört jobbgaranti och halverad arbetsgivaravgift, men det viktigaste är nog reformeringen av gymnasieskolan och det senaste förslaget, fler lärlingsplatser och lärlingsanställningar för gymnasieelever.
De rödgröna hänger försiktigt på om skolan och vill införa sina egna arbetsmarknadsåtgärder. I väntan på det stora utspelet (om det kommer?) mot ungdomsarbetslöshet är det fortsatt historielöst siffertrillande och krisförnekelse som gäller.