"Traditioner och pengar", förklarar två musiklärare i UNT. Musikskolan i Uppsala är "för dyr". Och intresset går i arv i högutbildade familjer. Tror de två.
Andra lärare känner inte igen sig. Många säger sig ha elever med utländsk bakgrund. Vilket nog är alldeles sant: barn födda i Sverige av invandrade föräldrar är ju per definition invandrare. Kanske har snedrekryteringsdefinitionen hamnat lite på
sned?
Slutsats: det finns förmodligen betydligt fler "invandrarbarn" på Kommunala musikskolan än vad den snäva rapporten visar.
Den sociala snedrekryteringen är mer bekymmersam. Musik är ett universalspråk som ger och sprider glädje. Alla ska ha möjlighet att lära sig spela — en fritidsyssla för livet eller en framtida inkomstkälla. Musikeryrket är speciellt. För att bli tillräckligt skicklig på till exempel cello måste man börja väldigt tidigt, gärna i förskoleåldern. Att verkligen behärska ett instrument inbegriper åratal av övning och repetition, varje dag, i timmar. Instrument = läxor! Man måste ha både lust och studiediciplin, även i musikskola!
Motivation, pli och begåvning har i sig inget med social bakgrund att göra. Och samma egenskaper krävs för allt man ska bli riktigt bra på, tennis eller keramik.
Är det då dyrt? En genomgång av barns fritidssysslor, som UNT Konsument gjorde för ett år sedan, visar att ishockey med utrustning och resor kostar 9 300 kronor per barn och år. Det är tre—fyra gånger mer än priset för ett år på Kommunala musikskolan: 2 400, plus eventuell instrumenthyra på 1 000 kr.
När kommer rapporten om socialgrupps- och könsfördelning inom de klassiska "överklassysslorna" ridning (8 200 kronor per elev och år) och golf (3 200 kronor)? Att spela fagott kostar faktiskt inte mycket mer än att spela fotboll (2 800 kronor)!
När jag själv var muisikskoleelev var det gratis. Alla fick spela. Om de ville. Men att klinka piano gav ingen status, tvärtom. Alla såg upp till idrottstjejerna.
Här måste jag knyta an till Kristina Lugns sommarprat: varför är det så föraktligt med kulturelit när det är så opportunt med idrottselit: "Vem är det egentligen som ser ned på vem?"
Haken är nog ändå marknadsföringen. Förr gick Musikskolan ut med information i årskurs 2. På grund av köerna hann barnet bli rätt till åren innan det äntligen fick spänna sin sträng. Om det inte hade föräldrar i kretsar som kände till att det gick — och var tillrådligt — att ställa sitt barn i kö i god tid för pianoplats vid sex års ålder och fiolplats vid fem, medan det ännu var suget och formbart. Broschyrerna borde ha legat på barnavårdscentralen — eller åtminstone på dagis!
I dag är det bättre. På kommunens hemsida finns information och i den rekvirerbara broschyren står åldersgräns för instrumenten. Men köerna växer, mest till populära piano och gitarr. Köerna kunde förstås kapas med fler platser. Rektor har dock en poäng när han påpekar att man inte kan ha en musikskola för bara piano och gitarr, även om den skulle fyllas i ett nafs. Hur skulle den orkestern låta?
Maria Ripenberg | Ledarskribent