Och simning borde väl ses som ett naturligt inslag i den gymnastikundervisning som alla barn ändå ska ha?
Men frågan är också vad barnen lär sig. Ett långt pressmeddelande från Svenska Livräddningssällskapet borde läsas och begrundas av alla som ordnar simundervisning. Många rapporter berättar om simskolor som avstår från att lära ut bröstsim och i stället lägger all sin kraft på crawl – det gäller också i Uppsala. Och det är förstås roligt att kunna crawla – jag tycker fortfarande att det är lite trist att jag aldrig lärde mig det ordentligt.
Ändå är det bröstsim som enligt Livräddningssällskapet måste vara den absoluta huvudprioriteringen. Och argumenten är starka.
Det viktigaste måste vara att ha en rimlig chans att klara sig om man oväntat hamnar i kallt vatten. Då är det bara bröstsim som gäller. Samma sak om man behöver rädda någon som inte kan simma, som fått panik eller som råkat ut för en olycka – bara bröstsim (eller motsvarande ryggsim) fungerar. Går man ned sig på isen och försöker komma upp ur en vak är det likadant. Bentagen för bröstsim kan användas, inte bentagen för crawl. Och hamnar man i vattnet med flytväst är bröstsim och så kallat liksidigt ryggsim de enda simsätt som fungerar.
Hur kan så många simskolor tänka tvärtom? Jag vet inte, men det är lätt att få en känsla av att de moderna simhallarna – som naturligtvis är utmärkta – också kan göra att vi glömmer att simning behövs i så många andra sammanhang och att vi i Sverige badar och åker båt på sjöar och havsvikar med helt andra förutsättningar än i den någorlunda trygga och tempererade bassängen.
Simning är roligt, nyttigt och avkopplande. Men det grundläggande perspektivet på simundervisning måste ändå vara att barn – och vuxna – ska lära sig det som är viktigast att kunna för att klara sig själva och andra i kallt och djupt vatten.