Sitter Brottsförebyggande rådet i knä på jägarlobbyn?
Brå förmedlar bilden av att den illegala rovdjursjakten har ett "starkt och omfattande stöd" hos "dem som bor i rovdjurstäta områden". Man tillämpar flitigt klyschan om konflikten mellan stad och land - och använder därmed jägarlobbyns egna argument och den myt som nyhetsmedierna svalt med hull och hår. Genom att hävda att "många" tyst accepterar den illegala jakten sanktionerar Brå tjuvjägarnas egna bevekelsegrunder.
Inget av dessa påståenden stämmer med de stora attitydundersökningar som gjorts.
Den påstådda konflikten mellan stad och landsbygd är en konstruktion av det högljudda fåtal - somliga på politiska poster - som vill få "förståelse". Detta höll i valrörelsen 2006 på att leda till att den rovdjurspolitik som riksdagen enigt beslutat om 2001 naggades i kanten. Det var inte något smart röstfiske.
De allra flesta människor som bor i glesbygden står bakom rovdjurspolitiken. FjällMistra frågade 7 000 svenskar år 2004, merparten från Dalarna och Norrland. 85 procent ställde sig då bakom målet om en vargstam på minst 200 djur. I Dalarna stödde två av tre målet. En av tre ville öka målet.
I en tidigare undersökning accepterades varg av 91 procent av tamdjursägarna i vargområden.
Så vilka avser då Brå när de anser att politiker och myndigheter måste föra en dialog om "förändringar av rovdjurspolitiken" med "dem som bor i rovdjurstäta områden"?
- Vi har nog varit lite otydliga, medger Brå:s projektledare Lars Korsell, när jag ringer honom.
De människor Brå intervjuat och observerat, förtydligar Korsell, är jägare, samer och markägare: "Det är ju där brotten begås".
Brå har också intervjuat myndighetspersoner som sysslat med vargutredningar. Dessa utsätts ofta för hot och trakasserier.
För några dagar sedan rapporterade medierna om att även de utredare som arbetade med Brå-rapporten utsatts för sådana trakasserier att de tvingats begära skyddade personuppgifter!
Det är sannolikt att individer ur den rovdjursvänliga majoriteten i glesbygden ogärna tar upp kampen mot aggressiva, beväpnade rovdjurshatare. Brå väljer dock att tolka deras tystnad som som "tyst acceptans" av och "indirekt stöd" för kriminell verksamhet. Anser Brå att det är konstigt att dessa människor inte vill anmäla och vittna i fall där polisens utredare själva blir hotade?
Det är förvisso bra att Brå föreslår nya, djärva grepp för att komma åt de illegala rovdjursjägarna. Något radikalt måste göras, när varannan varg dör på grund av illegal jakt. Lars Korsell har rätt när han ger det politiska dimensioner: Här finns ett hårt motstånd mellan myndigheter och personer med vapen.
Men när Brå-utredaren Johanna Hagstedt säger att "statsmakterna" (?) ska "lägga alla korten på bordet" när det gäller myndigheternas påstådda inplantering av varg, tappar rapporten all trovärdighet. Tjuvjägare motiverar ju ofta sin jakt just med detta falska påstående.
Tror alltså Brå på dessa sägner?
Det är inte utan att man efter denna svajiga rapport börjar ifrågasätta integriteten hos Brottsförebyggande rådet.
Maria Ripenberg
Ledarskribent
Så jobbar vi med nyheter