Självinsikts-insikt
Det är sagolikt skönt att kunna skylla ett dåligt resultat på tentan på en inkompetent lärare istället för att inse att man pluggade för lite, skriver Emma Ångström.
Emma Ångström.
Foto:
Allt detta är naturligtvis helt grundlöst. Så fort en lampa har gått sönder ignorerar jag den tills ett mystiskt glödlampstroll inser problemet och tar sitt ansvar. Ska en bokhylla upp tänker jag att jag skulle vara farligare med en slagborr i handen än en bazooka och ringer pappaakuten. Livets små utmaningar är för mig alptoppar med glaciärer stora som Östersjön att sladda över. Jag bryter ihop så fort min to-do-lista överskrider fem punkter och fler än en vän har sagt åt mig att sluta tala om för dem vad de ska göra med sina liv hela tiden.
Men allt har sin naturliga förklaring: min självbild är uppe i det blå. Som tur är är jag inte ensam: faktum är att jag inte vet en enda människa vars självbild överrensstämmer med den bild jag har av personen.
"Jag som är så stor", säger en kompis som blev 1,60 i mellanstadiet och då längst i klassen men inte har växt en centimeter sedan dess. "Hon är så jävla snål", säger en annan kompis som är betydligt mer återhållsam med sin penningpung än föremålet för hans egen irritation. Och "kan du sluta överreagera!" hojtar en annan som står på en stol och vevar med armarna i ilska över ett schackparti som spårat ur.
Vi har verkligen ingen aning om hur omvärlden ser oss och det är inte underligt. Ta bara en så enkel sak som fotofejset. Alla har sin noggrant övade min som de slänger på sig när kameran kommer fram - det kan vara leendet, sättet att höja ögonbrynen, ett särskilt intensivt sug i blicken. Råkar man ta en bild på en oförberedd person blir de ofta missnöjda (nej, gud, så där ser jag ju inte ut!) trots att man själv inte förstår varför, de ser ju ut som vanligt tycker man själv.
Men man vet ju inte annat. Fotofejset används lika ofta när man speglar sig. Jag känner många som smackar upp tungan i gommen för att lyfta dubbelhakan och plutar upp Gynning-läppar utan att tänka på det själv när de piffar till sig på förfesterna. De tror att de ser ut så, själv känner man knappt igen dem.
Ja, människan är lat och det är fantastiskt lätt att gå genom livet utan självinsikt. Det är smärtfritt också. Apropå Maciej Zarembas artikelserie i DN om först kränkt vinner är sagolikt skönt att kunna skylla ett dåligt resultat på tentan på en inkompetent lärare istället för att inse att man pluggade för lite.
Vi får skatta oss lyckliga att människans självbevarelsedrift är starkare än självinsikten. För om vi har så här dåligt självförtroende när vi tror att vi är bättre än vad vi egentligen är, hur skulle vi då orka leva med oss själva om vi visste sanningen.
Så jobbar vi med nyheter