Vill ha, vill ha, vill ha! Så lyder en av kommentarerna till ett foto på Instagram och det som personen vill ha är kroppen på bilden. Den föreställer en omåttligt smal tjej, med revben som sticker ut. På Instagram, Tumblr, Twitter, Facebook och andra sociala medier finns massor av liknande foton på sjukligt smala kroppar. Ibland är det närbilder på nyckelben, på armar och ben utan minsta underhudsfett eller muskler. Ibland är det helkroppsbilder tagna ur vinklar som framhåller hur tunna kropparna är.
Den här typen av bilder som glorifierar anorektiska ideal kallas för pro ana och finns i enorma mängder på internet. Det är mestadels unga tjejer som lägger ut bilder på sina kroppar och kan få tusentals ”gilla” och peppande kommentarer som bekräftar deras livsföring. För många är anorexi mer en livsstil. Bilderna är lätta att hitta genom att använda vissa sökord och hashtaggar (etiketter som samlar ett ämne) som thinspo, thinspiration och liknande.
– Jag blev inspirerad av bilderna och gick på det där att anorexi var en livsstil och inte en sjukdom, säger Jessica Haltorp som började utveckla sin ätstörning när hon gick i sjuan.
– Då var det svårare att hitta pro ana på nätet. Jag gick in på Lunarstorm och googlade mig därifrån till chattforum, där man kunde möta andra som också hade ätstörningar. Jag kände skam, visste att det jag höll på med var fel. Det var inget man pratade om utan jag höll det för mig själv. När jag varit inne på sajterna rensade jag i webbläsaren, säger hon.
Men varför ville du titta på bilderna?
– Dels för att få tips om hur jag skulle hantera min hunger och lära mig självkontroll. Dels förstod jag att jag inte var ensam. Men samtidigt fanns en dubbelhet, bilderna fick de mig att känna att de andra var mycket sjukare än jag. Jag ville ju bara ha kontroll över min kropp.
När Jessica flyttade till Uppsala för att studera trodde hon att hon skulle kunna börja äta normalt igen men då var hon fast i sjukdomen. Dessutom hade den blivit en del av hennes identitet.
– Första gångerna jag var inne på sajterna var det chockerande. Då var jag 13 år och tänkte att så där smal skulle jag aldrig vilja bli. Men sen blev idealen alltmer normaliserade för mig. Och det är just det som hänt i samhället också. Ideal som en gång fanns på obskyra sajter finns i dag i det offentliga rummet, i modetidningar, kvällstidningar och på reklamaffischer.
För Jessica Haltorp började allt med en period av fasta, hon upptäckte att hon klarade den och fortsatte. I dag är hon förbannad på haussen av den senaste innedieten 5:2 som marknadsförs i termer av bra för hälsan.
– 5:2, 2:5, 2:14 och 11:2. Jag har testat allt och fastan blev min väg in i sjukdomen, säger hon.
En annan typ av bilder som också översvämmar nätet, är de som visar upp kroppar och mat och som går under sökord som har med hälsa att göra.
– Det är samma skit men i olika former. De påverkar unga lika mycket, bara det att budskapen är mer förtäckta, säger Jessica Haltorp som för två år sedan fick professionell hjälp mot sin ätstörning.
För att vända på allt det negativa som hon upplevt och bekämpa de smala idealen, har hon tillsammans med Maria Lundqvist startat Idealrevolution som finns på Facebook, Twitter och har en egen blogg. Målet är att skapa en idealförändring i samhället för att fler olika kroppstyper ska finnas representerade i det offentliga rummet, i reklam och i medier. De skriver brev till modeföretag som H&M, Boom Bap och Phaxswimwear för att åstadkomma diskussion och förändring. De ber företagen sluta jobba med modeller som har utstickande revben, nyckelben och enormt smala lår. Hittills har de bara fått undvikande svar. Förändringen de vill åstadkomma handlar inte om att utesluta alla smala modeller, utan att alla kroppstyper ska finnas representerade.
Michaela Larsson från Malmö som också haft en ätstörning, motarbetar också de sjuka idealen. Hon har startat anti ana-bloggen Hej kroppen och stoppat flera pro ana-sajter.
– Pro ana-material är skadligt. Forskning visar att friska personer som konsumerar pro ana ofta får ätstörningar. Det finns också studier som visar att ju mer tid tonårstjejer spenderar på sociala medier desto sämre kroppsuppfattning och självkänsla får de.
Hur gick du tillväga för att få sajterna stängda?
– Jag anmälde en del Facebook-sidor med pro ana, varav några stängdes ner omedelbart. Jag mejlade administratören till sidan en förklaring varför jag anmält och vad pro ana är och varför det är skadligt. Därefter uppmanar jag mina läsare på bloggen att göra likadant, tillsammans stängde vi 20 olika sidor på Facebook och Tumblr.
Har sociala medier tagit över rollen som pro ana-forumen hade förut?
– Ja för tio år sedan, fanns det speciella pro ana-sajter som låg på egen domän och var svåra att hitta. Men i dag har helt vanliga sociala medier tagit över funktionen, vilket gör att materialet är sökbart och lätt att hitta.
– Tumblr är den största kollektiva pro ana-sajten på nätet i dag och med sina 140 miljoner bloggar är det omöjligt för dem att kontrollera vad som publiceras.
Är det farligt?
– Sociala medier är fantastiska, men pro ana på sociala medier är farligt. Många lägger ut material för att få stöd från andra ätstörda. Tyvärr är det ett destruktivt stöd där de uppmuntrar varandra och håller fast vid sin ätstörning vilket förhindrar tillfrisknandet.
Instagram har infört nya riktlinjer och hashtaggspärrar men de verkar vara lätta att ta sig runt?
– Spärrarna går att lura och det kommer folk att göra så länge de som är aktiva på nätet har ätstörningar. Och att anmäla bilder på Facebook är ju i det närmaste omöjligt, även om innehåller strider mot deras regler.
Finns det något sätt att stoppa glorifieringen av anorektiska ideal på sociala medier?
– Helt ärligt Jag tror inte det. Det som sker på internet är en förlängning av det som sker i samhället. Sociala medier är en spegling av människors faktiska liv.
Hur ska vi få bort ätstörningar?
– Det ska inte bara viftas bort som en tjejsjukdom. Tjejer är enormt överrepresenterade bland ätstörda, vilket kan vara en förklaring till varför det än i dag inte tas på allvar på politisk nivå. Bantning och ätstörning har blivit normaliserat, i synnerhet tjejer förväntas ha en skev kroppsuppfattning. Vi har glömt bort att det inte alls behöver vara så. Sen måste vi komma ihåg att en del män också drabbas, säger Michaela Larsson.
Hon anser att vi måste börja se ätstörningar som en sjukdom som drabbar ett kollektiv och inte vifta bort det som en individuell sjukdom. Och att det sker på grund av destruktiva samhälleliga normer och strukturer.
Såklart tror hon på aktivism, inte att det är en snabb lösning, utan för att avståndstagande kan inspirera andra att förändra sitt tankesätt och säga ifrån.