Sjuksköterskan Emelie Härlin och hennes kolleger hjälper patienter att ringa och skicka bilder till anhöriga. ”Vi får oerhört mycket tacksamhet från patienterna”, säger hon.
När den första patienten med covid-19 lades in på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset den 27 februari inleddes en smått kaosartad period för personalen.
Hur skulle de här patienterna bäst behandlas? Hur stor var smittorisken? Hur skulle skyddsutrustningen användas – och skulle den ens räcka?
– I början var det fruktansvärt, konstaterar sjuksköterskan Emelie Härlin.
– Vi var för lite personal. Riktlinjerna ändrades hela tiden. Skyddsutrustningen tog nästan slut några gånger, vi tvingades låna från andra avdelningar. Och patienterna skilde sig så mycket åt från andra patienter med luftvägssjukdomar.
Vi sitter i ena änden av infektionsklinikens korridor, i varsin röd fåtölj. Runtomkring oss går Emelie Härlins kolleger in och ut ur sjukrummen. Tar på sig skyddsrock, visir och andningsmask när de ska in. Slänger skyddsrocken i en svart soppåse samt spritar visir, andningsmask och händer när de går ut.
– Nu har vi blivit rutinerade. Men i början när vi skulle ta på oss allt fick en kollega stå och läsa högt ur instruktionerna, säger Emelie Härlin och skrattar till.
På infektionskliniken ligger covidpatienter som är så pass medtagna att de behöver syrgas, men inte så dåliga att de måste ha respiratorvård. För de flesta går det åt rätt håll. Men en del behöver föras över till intensivvårdsavdelningen.
– Det är en stor grej för många att ha blivit smittade av corona och vissa är väldigt rädda för att bli sämre. Och det förstår man ju ... om man själv behövde sövas för att ligga i respirator skulle man ju undra om man nånsin vaknar igen.
De som är äldre och multisjuka bedöms ibland inte klara respiratorvård, utan dör här på avdelningen. I vissa fall frågar personalen patienten om denne vill ha fortsatta insatser. Alla vill inte det. När inget mer finns att göra kallas anhöriga hit, och iförda skyddsutrustning får de ta farväl.
En del patienter ligger inne några dagar, andra i månader. Emelie Härlin säger att hon berörs av många patienter. Hon minns särskilt den äldre mannen, "80 plus", som alltid var så glad och positiv.
– Han hade en sån livsgnista. En dag bad han mig hjälpa honom att ta en selfie, och vi tog en som han sen skickade till sin son. Jag tänkte att det här blir nog den sista bilden. Och det blev det.
Just i dag jobbar Emelie Härlin som gruppledare och har precis följt en patient till den rehabavdelning där tillfrisknande covidpatienter placeras innan de skrivs ut. Patienten: kvinna, född på 80-talet. I början av pandemin förvånades Emelie och hennes kolleger över den låga åldern på många av patienterna. Och flera har varit gravida.
– En fick vi skjutsa till förlossningen, hon var väldigt matt och andningspåverkad och jag undrade mycket hur det skulle gå för henne. Men allt gick bra.
För Emelie Härlin kommer sådana fall lite extra nära. Hon är själv gravid och nu när förlossningen bara är en sommar bort oroar hon sig mer för att smittas av covid. Men det är inte på jobbet hon i så fall blir smittad, säger hon.
– Här känner jag mig säkrare än på mataffären eller på övriga sjukhuset. Här har vi ju skyddsutrustning.
Statistiken ger henne rätt: som UNT berättat visar nya siffror att infektionsavdelningen är en av de avdelningar med minst smitta bland personalen.
Infektionsavdelningen har 25 platser och tar i vanliga tider emot patienter med olika infektioner; lunginflammation, blodförgiftning, tropiska sjukdomar. Nu ligger enbart covidpatienter här eftersom vården av dem kräver de slussar som avdelningen har till varje rum.
Ungefär hälften av rummen är enkelrum, resten dubbelrum. Genom de runda fönstren ser man in först till slussrummet och bakom det skymtar själva sjukrummet med tv-apparat, droppställning och ibland konturen av en patient.
Undersköterskan Vanja Rudström jobbar egentligen som förskollärare på lekterapin på Akademiska barnsjukhuset. Hon är en av dem som förstärker bemanningen på infektionsavdelningen nu under pandemin.
En dörr svänger upp och en sköterska balanserandes på två lunchbrickor kommer ut. Egentligen är hon förskollärare.
– I vanliga fall spelar jag spel och pysslar på jobbet, säger hon med ett skratt när hon krängt av sig andningmasken som tjorvat in sig en aning i det uppsatta håret.
Kvinnan heter Vanja Rudström och har sin tjänst på lekterapin på barnsjukhuset. Men sedan mitten av april vårdar hon i stället covidpatienter här på infektion. Vanja Rudström är utbildad undersköterska, men hade inte jobbat som sådan på sju år.
– Nästa vecka går jag tillbaka till min vanliga tjänst. Då tar andra från barnsjukhuset och andra avdelningar vid, säger hon och tittar upp mot den digitala skylten i taket som blinkar och piper.
– Det är en av mina patienter som behöver hjälp, konstaterar hon och tar på sig andningsskyddet igen.
Sara Kango är en av 14 sköterskor som jobbar på avdelningen denna dag.
Innan coronapandemin jobbade 8-10 undersköterskor och sjuksköterskor under ett dagpass. Men eftersom covidpatienter kräver mer vård ligger bemanningen nu på 12-14 personer. Det krävs noggrann koll på syresättning och andningsfrekvens.
– Det som är speciellt med den här sjukdomen är hur snabbt en del blir riktigt dåliga. Sorgligast är att ringa hit anhöriga. De vet ju att det är besöksförbud, så om de får komma inser de vad det innebär, säger sjuksköterskan Sara Kango, som sitter vid en dator i korridoren och dokumenterar hur hennes fyra patienter i dag mår.
Men det jobbigaste är inte att jobba med sjuka, lägger hon till. Utan när man känner att man inte hinner göra sitt jobb.
– Från början hann vi inte alls med. Nu gör vi det, eftersom vi fått förstärkning från andra avdelningar på sjukhuset.
Ja, mycket är förändrat sedan den första covidpatienten lades in. Toppen tycks passerad: det kommer inte in lika många patienter längre. Personalen har lärt sig mer om sjukdomen – som att hålla extra uppsikt dag 8–10 efter insjuknandet och att bara genom att observera en person ofta förstå om denne har covid-19; få andra sjukdomar skapar en sådan orkeslöshet.
Och de har lärt sig arbeta mer effektivt.
– Ska man in i ett rum ser man till att göra många saker samtidigt: ta blodtryck, ta blodsockret, servera lunch ... vad det nu är. Vi har behövt tänka utanför boxen och har hittat nya rutiner som vi kommer ha nytta av även efter pandemin. Och inte minst när nästa pandemi kommer, säger Emelie Härlin.
När tänker du att den här pandemin är över?
– Jaa du ... jag tänker att det här kommer att pågå länge. Vi får nog räkna med uppemot ett år till.
Skulle ni orka det?
– Ja, nu när vi fått in nya rutiner är situationen rimligare. Och så länge det finns personal som kan komma och stötta upp oss ska det gå.