Ska staten beklaga?
Gjorde de fel? Skulle den svenska regeringen ha beklagat innehållet i t ex UNT:s ledare om Polen och Solidaritetsrörelsen på 1980-talet eller de många kommentarerna till frigörelseprocessen i Baltikum? Den som till äventyrs instämmer med huvudtanken i JK Göran Lambertz inlägg på UNT:s debattsida den 3/10 och 12/10 bör också fundera över den frågan.
Lambertz ser med oro på de häftiga reaktioner som olika yttranden i det ena eller andra västlandet väckt i stora delar av den muslimska världen - Jyllands-Postens Muhammedteckningar är naturligtvis det mest uppenbara exemplet. Han beskriver ett dilemma som i stora drag innebär att antingen så vidhåller vi i väst yttrandefrihetens övergripande värde och fördjupar därmed en kulturell klyfta och skapar en ökad risk för våld - eller också faller vi undan för reaktionerna och inskränker yttrandefriheten. Varken det ena eller det andra är önskvärt.
JK skisserar så ännu en möjlighet, nämligen att staterna ingår en överenskommelse att offentligt beklaga och ta avstånd från yttranden som någon i någon annan del av världen upplever som kränkande, utan att pressfriheten som sådan inskränks. Reaktionerna har blivit starka. Statsvetaren Terry Carlbom, med bl a en bakgrund i Svenska Pen, talar om undfallenhet för dem som inte accepterar att religiösa frågor diskuteras (6/10 och 24 /10 ) . Hans Schöier, som bl a ledde den utredning som låg till grund för yttrandefrihetsgrundlagen, har varnat för konsekvenserna av att införa två system i åsiktsbildningen, ett som formellt är fritt och ett där regeringarna åtar sig rollen att recensera vad som sägs i det formellt fria systemet (10/10 och 23/10).
Debatten är mycket viktig. JK:s bekymmer är säkert ärligt och djupt kända. Han anser sig kallad att försöka hitta en lösning som kan leda till att risken för våldsamheter och total oförståelse mellan olika kulturer blir så liten som möjligt. Förmodligen anser han att riskerna är betydligt större i dag när religionen på nytt börjat spela en politisk roll än vad de varit tidigare. Ändå är det fel tänkt.
De grundläggande problemen med hans förslag är två. Det ena handlar om yttrandefriheten som sådan och om statens roll i ett samhälle där ordet är fritt. Det andra gäller föreställningen om oöverstigliga klyftor mellan olika kulturer och frågan vad som egentligen är religion och livsstil och vad som är politik.
Yttrandefrihet är inte ett värde som är exklusivt för västerlandet och främmande för dem som vuxit upp i andra kulturkretsar. Demokrater och anhängare av fri debatt och fritt intellektuellt sökande finns överallt, precis som det finns motståndare till demokratiska värden i hela världen och i alla kulturer. General Franco var kristen, europé och diktaturanhängare. Gandhi var hindu, indier och demokrat. De som i religionens namn - oavsett vilken religion det är - motsätter sig varje form av debatt eller religionskritik politiserar religionen i egna syften men har ingen rätt att påstå sig tala för alla kristna, judar, muslimer eller andra.
Ofta bygger dessutom föreställningen om oöverstigliga klyftor mellan olika kulturer, uttalat eller outtalat, på föreställningen att kulturer och religioner är enhetliga och i grunden opåverkbara för förändringar. Oavsett vad JK tror om detta så är risken uppenbar att den som påstår sig vara kränkt i sina religiösa känslor av ett visst uttalande kommer att betraktas som en genuin och legitim representant för alla med samma religion eller samma kulturbakgrund.
De flesta kan enas om att ren och avsiktlig hetspropaganda bör vara straffbar. Men ska vi alltid ge tolkningsföreträde till den som påstår sig vara kränkt så blir inte mycket sagt. Vi hamnar i en överdriven politisk korrekthet där allt som rubriceras som religion alltid respekteras, vare sig det är värt att respektera eller ej. Både religionen och yttrandefriheten förlorar på en sådan utveckling.
Därmed är vi också framme vid statens roll i ett fritt samhälle. Vad händer om staten utöver sin traditionella roll som garant - genom Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen - för det fria ordet också i skriftväxlingar med andra stater och deras regeringar börjar recensera vad som sägs? Kommer det fria ordet verkligen att uppfattas som fritt under sådana omständigheter? Riskerar vi inte att den som vill uttala sig i en känslig fråga ålägger sig självcensur för att inte ådra sig ett kritiskt uttalande av regeringen? Kommer odemokratiska regimer i andra länder att nöja sig med att regeringen uttalar sig och avstå från att kräva att den också aktivt griper in?
De gamla kommunistregimerna hade knappast nöjt sig med den ordning som JK skisserar om den hade funnits före 1989.
Så jobbar vi med nyheter