Skolan kvar i garderoben

— I vår bok på högstadiet stod det typ: att vara homosexuell är att ha sexuellt avvikande beteende. Jag som bög fick ju inte direkt stöd av undervisningen, tvärtom. Och min lärare påstod att man väljer själv vilken grupp man vill tillhöra, säger Joachim.
Emilies högstadieundervisning var inte heller bra.
— I min lärobok stod det några rader om homo- och bisexualitet, och så var det en bild på två fula gubbar? Plus att de skiljde på lesbiska och homosexuella, vilket är väldigt konstigt. Det var tur att jag var så upprorisk och gick min egen väg och klarade av att stå för min bisexualitet.
David tycker däremot att hans skola genomförde sexualundervisningen på ett relativt bra sätt.
— Vi fick läsa i en bok om homosexualitet och så fick vi i uppgift att skriva ett brev till en påhittad kompis som berättat att han/hon var homosexuell. Men allra bäst vore om skolböckerna på ett avspänt sätt kunde diskutera alla sorters sexualitet.
Cristian tycker att man borde neutralisera hela grejen med att vara bög eller lesbisk.
— I dag framställs det som om hela ens liv förändras om man visar sig vara homosexuell.
Egentligen, säger han, är sexualiteten bara en liten del av livet och vardagen.
— Ja, säger Emilie, man borde få ner det på jorden. Inte göra det till en jättegrej.
Fast Cristian tycker att det är bättre att det blir till något stort än att homosexualiteten osynliggörs.
— Jag tyckte stämningen överlag var bättre för något år sedan när det var inne att vara bög, säger han.
— Fast det där med att det skulle vara inne är inte så himla bra det heller, menar Emilie. Som om det skulle vara något häftigt att vara homo eller bi. Det är bara löjligt. Det bara är, liksom. Varken inne eller ute.
— Det man skulle önska är ju att det bara var en självklar del i vår vardag. Att vissa är hetero, andra homo eller bi, menar Joachim.
Emilie har suttit och funderat ett tag och säger nu att det är lätt att bara hävda att alla homosexuella diskrimineras och sedan nöja sig med det. Egentligen, menar hon, är det mer komplext än så.
— Ibland kan jag till och med tycka att folk tror att vi är mer förtryckta än vad vi är.
— Det där beror mycket på var man är och vilka man är med, säger David. I ett fotbollslag till exempel skulle i alla fall inte jag känna mig så hemma.
De är överens om att det gäller att hitta rätt kompisar att umgås med. Kompisar som alla kan ha olika sexuell läggning utan att det är något konstigt med det.
— Man önskar att samhället som helhet var lika öppet mot homo— och bisexuella som de vänner man hittar, säger Joachim.

Emelie Hedlund, 19 år, jobbar:
— Jag blev allmänt upprorisk när jag gick i åttan. Jag tyckte inte det skulle spela någon roll om jag kom hemdragandes med en kille eller tjej. Varför skulle jag bry mig om vad omvärlden tyckte?

David Lindström, går i ettan på Boland:
— När jag var sju år pratade jag med min mamma om pojkar och flickor. Redan då kom jag fram till att jag var bög. Men för ett halvår sedan blev jag lite osäker på om mina föräldrar visste att jag var homosexuell, jag blev lite irriterad på dem för att de inte visade vad de tänkte. Jag var jättenervös när jag skulle förklara. Men de sa bara: Jaja, det vet vi ju redan? Så nu är det lugnt med allt sånt.

Joachim Nilsson, går i ettan på Katedralskolan:
— Jag berättade för mina föräldrar innan julen då jag var fjorton år. Det var ganska jobbigt. Min mamma sa: Jag anser att du själv inte väljer att tillhöra en utsatt grupp. Och så var det bra med det. Min pappa däremot, tog det inte så bra. Han blev arg. Nu bor jag hos mamma och jag vet inte riktigt vad pappa tror eller tycker.

Cristian Lundin, går andra året på Fyris:
— Jag har alltid varit feminin. Så, ja, hmm?det har liksom varit: Hej, jag är blivande bög. Som världens självklaraste grej.