Skolkatalogsångest

Okej, nu överdriver jag nog något men löjligt nog så är man oerhört nojig över hur man ser ut på skolfotot. Same procedure as last year? Same procedure as every year! Det vill säga: stå framför spegeln i en sådär 40 minuter, ha i kopiösa mängder vax i håret för att till sin fasa upptäcka när man är framme, att håret står åt exakt alla håll... När det väl är dags för fotograferingen så slår man på sitt mest avslappnade/rebelliskt utmanande ansiktsuttryck och känner sig hur bra som helst. Varje år florerar samma tanke; "det här året blir kortet jättebra!". Sen får man då som sagt katalogen och upptäcker att ens ansiktsuttryck tycks visa känslan av en melon som pressas ut genom rektum, samtidigt som man uppvisar ett läskigt flin som inte är av denna värld (se bylinebild...)

Ni kan tycka att jag överdramatiserar detta något. Jo, lite överdrivet kanske det är. Eller? Är det verkligen det? Vi som inte kan se naturliga ut på foton har ett minst sagt tufft läge. Om man återgår till sig själv sitter man och "sonderar terrängen" med katalogen som främsta verktyg, och ett inte allt för djärvt antagande är att det är just detta som andra också sysslar med. Tro mig, någon som ser ut som jag tidigare nämnt tillhör inte direkt den generella preferensen. Så vad gör man?

Antingen så gör man ett "plojkort", det vill säga att man medvetet gör en grimas eller spexar på annat sätt, för att kunna säga att man medvetet gjorde sådär, så det var därför man blev dålig. Eller så gör man som jag. Går dit som en man, tar tjuren vid hornen och när man väl fått katalogen, och sett katastrofen, lägger sig i fosterställning på golvet och gråter som en liten flicka.

Skolkatalogsångest

Pang! Smått maniskt springer jag mot brevinkastet och till min lycka ser jag att den har kommit. Skolkatalogen. Med darrande händer letar jag fram min klass och... Fan. Inte i år igen!