Skriet från savannen

Dee drar reglerna på rutin.
- Om det kommer en elefant - spring. Om det kommer ett lejon - stå still. Om det kommer en ilsken buffel - ligg ner och spela död. De har korta nackar så det är svårt för dem att komma åt dig om du ligger platt på marken.
Bilen som körde oss hit från campen är bara ett litet dammoln i fjärran nu och kvar står jag, guiden Dee och ytterligare två massajkillar. En av dem bär en liten första-hjälpen-necessär. Alla tre bär spjut. Om jag är redo?
- Absolut.
Det här är walking safari i naturreservatet Masai Mara i södra Kenya, ett stenkast från den osynliga gränsen mot viltreservatet med samma namn. Inne i reservatet får man inte promenera, utan måste hålla sig innanför trygga bildörrar. Men nu är vi utanför, och då är det annorlunda. Andra regler. Samma djur.

Vi tar stigen upp mot Leopard hill. Gult gräs frasar längs benen och ibland fastnar jag lite i de taggiga buskarna. Väl uppe är utsikten oändlig. Det som breder ut sig framför, under och runt om oss är ett av Afrikas djurtätaste områden. Landskapet ser platt och ödsligt ut härifrån. Obegripligt tyst och stilla. Långt från Nairobis trafikkaos, långt från kommers och stress. Åtminstone känns det så när man sitter på en klippavsats och låter blicken vandra ut över de torra vidderna, bort till en suddig regnbåge. Fram till de mörkblå berg som skiljer Masai Mara från nationalparken Serengeti i Tanzania.
Strax till höger om bergen rinner Marafloden. Det är där den årliga migrationen når sitt crescendo när tusentals gnuer och zebror plöjer genom vattnet, och rovdjuren följer i deras spår. Nu är de här, nu är Mara fullt av liv. Fullt av turister också, men det är ingenting jag märker än.

Masai Mara innehåller ett koncentrat av Afrikas djurliv. Trots att själva reservatet saknar staket är det som att något händer något så fort vi passerar entréportalen. Att åka på game drive, safaritur med bil, är som att stiga rakt in i Disneys värld. Det här är Lejonkungenland och utanför bilen fladdrar filmen förbi. Det går inte att se ett bredkäftat vårtsvin utan att tänka på Pumbaa och höra sången. »Hakuna Matata«, inga problem. Det är bara det att det här vårtsvinet inte är bästis med någon surikat som heter Timon och om lejonkungen i egen hög person skulle dyka upp är det läge för Pumbaakopian att snabbt hitta hem till gropen. Att äta eller ätas är savannens lag, och de nätta thomsongasellerna som vippar på sina vita stjärtar är ständigt på sin vakt. Några topier, eller »blåjeans« som de ofta kallas på grund av sina blåaktiga ben, galopperar förbi och en impalabock vakar över sina damer. Men impalornas ungkarlsgrupp är inte långt borta. De räknar dagarna för att utmana och ta över.

Så plötsligt, det jag har väntat på. En bit in till vänster om den dammiga vägen ligger två lejoninnor och spanar på zebror. Framför oss har några bilar stannat och slagit av motorerna, och det är klart det finns en anledning. Precis intill vägen sitter en ung lejonhanne, kanske strax över två år gammal, och iakttar zebrorna från en annan vinkel.
Han reser sig och promenerar lugnt förbi framför oss, kryssar fram mellan bilarna och struntar totalt i de smattrande kamerorna. Han har väl varit med förr.
Lejonhannen sänker huvudet och smyger ut i gräset. Två av zebrorna ser ut att ha upptäckt honom, men gör inga flyktförsök. Den här hannen kommer att bli latare med åren. Låta honorna göra ruschen och sköta dödandet, men sedan vara först på plats för att äta, medan lejoninnorna fortfarande ligger och kippar efter andan.
Nu lägger han sig ner och väntar, men jag får aldrig veta om det blir någon action. Vi åker därifrån, lämnar lejonen åt sina sysslor.

Plötsligt har vi hamnat i eftermiddagens rusningstrafik. Inom loppet av några minuter möter vi uppåt 35 jeepar och minibussar med öppna takluckor. En handfull turister i varje fordon. Ser ytterligare några köra längre bort och ser fem-sex bilar som parkerat i en klunga. Det kan bara betyda en sak - här finns det djur. Mycket riktigt. En gepardhona med fyra ganska stora ungar ligger i gräset. De verkar mätta och nöjda, sträcker på sig och gäspar.
Efter en stund börjar de ändå rikta intresset mot den stora flocken med gnuer som betar ett par hundra meter bort. Snart upptäcker vi varför. Två hyenor är på väg och gepardmamman reser sig och signalerar till sina ungar att det är dags att röra på sig. Om hyenorna är fler än två är det faktiskt möjligt för dem att omringa och döda en gepardunge - även om geparden springer fantastiskt mycket snabbare. Världens snabbaste landdjur avlägsnar sig försiktigt. Långsam i rörelserna när den inte har alltför bråttom, men alltid graciös, med en smidighet man inte kan se sig mätt på.

Nästa dag ser jag ytterligare tre geparder. Tre vuxna bröder som håller ihop. De tittar lite åt vårt håll och passerar sedan några meter från bilen. Verkar helt oberörda av vår närvaro. Det känns skönt att de inte verkar rädda, och samtidigt lite märkligt. Att komma djuren nära är häftigt, speciellt när vi som just denna gång bara behöver umgås med en annan bil. När det är tätt bland bilarna i reservatet känns upplevelsen mindre unik.
Dessutom är det här tredje dagen i sällskap av topier, gaseller, vårtsvin, giraffer, babianer, gnuer, elefanter och gud vet allt. Man börjar bli van.
Därför känns det kul att upptäcka två typer jag inte sett förut. I skydd av det höga gräset smyger två servaler omkring. De ser ut lite som geparder, fast i bondkattsformat. Vi passerar dem och närmar oss ett typiskt leopardnäste. Klippor och träd, perfekta utkiksplatser för skygga leoparder. Tyvärr håller de sig undan idag, och vi bestämmer oss för att åka till Marafloden istället.

Där utspelar sig varje dag en migration i miniformat, när gnuerna slänger sig i vattnet och simmar till andra sidan. För att gräset verkar grönare där. Samtidigt tycker andra gnuer, på andra sidan, att gräset är grönare här. Men för att se spektaklet gäller det att inte ha bråttom. Gnuerna behöver tid för att samla mod. I floden väntar hungriga krokodiler på dagens skrovmål, och det är inte utan beslutsångest som en gnu tar första steget.
När det väl händer finns ingen återvändo.

Plötsligt väller de klumpiga djuren över floden, och stapplar upp på andra sidan. Det ser ut som en gigantisk myrstig har bildats, när kön av hundratals, kanske tusentals brölande gnuer rinner över kanten och ner i vattnet. En försvinner åt sidan och dras ner under ytan. Blir krokodilföda.
Ett dussintal bilar står parkerade på vår sida floden, och kameror med jätteobjektiv fångar dramatiken. På andra sidan vattnet har några minibussar ställt sig i vägen för gnuerna och det klagas högljutt på komradion i min jeep. »Problem, problem«, säger min guide och suckar. Förarna på andra sidan bryter mot parkens regler när de står i vägen för djuren, som nu tvingas byta väg över floden. Så plötsligt tar det tvärstopp. En gnu har fått kalla fötter och vägrar hoppa i. Då stannar hela kön. Dags att börja om. Dags att samla nytt mod.

Efter några minuters gemensamt brölande är det en som vågar ta första steget igen. Slänger sig modigt i plurret och börjar simma mot andra sidan. Men - ser sig om och upptäcker att ingen följer efter. Då vänder den simmande gnun tillbaka igen.
Gnuer är verkligen inte typen som vill skilja sig från mängden. Inte sticka ut, inte vara annorlunda. Nej, det är värsta dödssynden.
Några feta, coola flodhästar flyter nerför floden och verkar småle åt spektaklet.

Skriet från savannen

Lejon, elefanter, gnuer, flodhästar. Att åka på safari i Masai Mara i Kenya är som att stiga in i Disneys värld, fast med turistbussar i kulissen. Mer djur för pengarna är svårt att få.