Vid sidan av en avhandling i filosofi vid universitetet i Göttingen vilar hans berömmelse på en enda kort skrift, men den är å andra sidan desto mer omvälvande. Tankar om borgerliga friheten, 1759 (för första gången tryckt i sin ursprungliga, av censuren opåverkade, form så sent som 2009) är den mest vältaliga och principfasta pläderingen för tryckfrihet i samtidens Sverige, kanske i hela Europa. I fredags hedrades Forsskål med ett stort seminarium vid Uppsala universitets Forum för demokrati, fred och rättvisa.
Seminariet ägnades till stor del åt den vetenskapliga friheten – titeln var Den uppkäftige forskaren, de vetenskapliga dygderna och det fria samhället. Men Forsskål skrev mer generellt om ”skrivfriheten”, som han uppfattade som grundläggande för frihet också i andra avseenden. Det är en tanke som sedan bekräftats gång på gång genom historien – fria medier har varit den första murbräckan mot diktaturer och ibland det enda återstående andningshålet när andra friheter försvunnit.
Forsskål avled 1763 under en forskningsresa i arabländerna. Tre år senare, 1766, antogs den svenska tryckfrihetsförordning som i sina grundprinciper alltjämt gäller. Drivande kraft var den österbottniske prästen och riksdagsledamoten Anders Chydenius – också berömd för sin argumentering för fri handel och för sitt engagemang för de fattiga folkgruppernas rättigheter.
Tryckfrihetens olika beståndsdelar – förbud mot förhandsgranskning, ett system med ansvarig utgivare med ensamansvar, meddelarfrihet, offentlighetsprincip, förbud för myndigheter att efterforska en tidnings källor etcetera - stöder varandra i ett genomtänkt system som också är en garant för andlig frihet i andra avseenden, till exempel när det gäller rätten att forska fritt och fritt publicera sina resultat.
Man borde kunna begära att politiker och andra personer med inflytande förstår åtminstone huvudlinjerna i detta system och varför det finns. Men när jag inför seminariet sökte på ordet Tryckfrihetsförordningen i UNT:s arkiv för de senaste femton åren fick jag en lång serie exempel på aningslöshet eller okunnighet, liksom på reflexer som skulle vara farliga för hela samhället om det fria ordet inte hade det grundlagsskydd det har.
Ledande landstingspolitiker i Östergötland ansåg 2012 att det var liktydigt med ”stöld” av ”företagshemligheter” och ”häleri” att Norrköpings tidningar publicerade information om en planerad försäljning av en vårdcentral. Polisen uppmanades att finna de skyldiga till att informationen kom ut.
Landstingsledningen i Södermanland anställde 2011 PR-konsulter för att attackera Eskilstuna-Kuriren och Södermanlands Nyheter som skrivit om felaktig utbetalning av arvoden. Man försökte alltså skrämma tidningen till att låta bli att berätta.
Samma år lanserades ett utredningsförslag som skulle göra bokförläggarna juridiskt ansvariga för vad författarna skrev. Man kan fundera över vilka följder detta i ett annat samhällsklimat skulle kunna få för förlagens lust att utge samhällskritisk litteratur – eller för att publicera akademiska avhandlingar med obekvämt innehåll.
När antisemitisk hets på Aftonbladet.se 2002 fälldes för hets mot folkgrupp hävdade en ledamot av riksdagens konstitutionsutskott att systemet med en ansvarig utgivare var principiellt felaktigt. Yttrandefriheten borde vara individuell och inte ”utövas genom ombud”, alltså den ansvarige utgivaren. Konsekvensen, att enskilda reportrar då skulle kunna åtalas för texter som de skrivit i tidningen, begrep hon inte.
Vid slutet av 90-talet prövade en statlig utredning tanken att tingsrätterna skulle ges makt över tillsättningen av chefredaktörer. En sådan ordning skulle naturligtvis omöjliggöra ett självständigt redaktionellt arbete.
Vi har sluppit ifrån dessa och andra hugskott. Hade bara något enda av dem förverkligats så skulle det fria ordets ställning allvarligt ha försvagats. Peter Forsskål förstod för 250 år sedan vad som kunde stå på spel.