Poliser och andra i uniformsyrken är tränade att reagera snabbt vid olyckor, och också tränade att se vilken insats som behöver göras. Andra riskerar drabbas av handlingsförlamning, eller undvika att reagera ”eftersom ingen annan gjorde något”.
- Det är klassisk socialpsykologi, ju fler människor som är samlade när något inträffar, ju större är risken att ingen ingriper vid en olycka eller ett pågående brott. Det är grupptrycket som styr, och de flesta gör som de flesta gör, säger Mats Fredriksson, professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet.
De som reflexmässigt ingriper vid olyckor har ofta någon form av utbildning i räddnings- eller krishanteringsarbete. Ett exempel på det var Henrik Jansson som i februari 2011 räddade en treåring som fallit i en vak i Fyrisån. Han hade varit fridykningsinstruktör och var van vid både livräddning och strömmande vatten.
Ett antal ideella organisationer erbjuder olika typer av utbildningar för kris- och olyckshantering. Sjöräddningssällskapet är en av dem:
- Alla som vill hjälpa till är välkomna, grundkravet är att man kan simma 200 meter. Sedan erbjuder Sjöräddningssällskapet kurser i brand- och sjösäkerhet och sjukvård, och internt i Uppsala har vi kontinuerliga utbildningar och övningar där vi tränar bland annat simning, dykning och livräddning, berättar Ingegerd Jaxéus, denna veckas jourskeppare vid Uppsalas Sjöräddningssällskap.
Andra ideella organisationer inriktade på att ingripa vid olyckor och rädda liv är Livräddningssällskapet, Svenska Lottakåren och Röda Korset. Röda Korset i Uppsala ska det kommande året utbilda alla sina frivilliga i bland annat första hjälpen och hjärt- och lungräddning.