– Det känns magiskt. Det borde lukta, låta, eller kännas. Men det gör det inte.
Helena Halling från Örsundsbro har en tumör i hjärnan som trycker på syncentrum. Tumören är godartad och alltså ingen cancertumör. Men tumören trycker på synnerven och skulle med tiden kunna göra henne blind. Redan nu påverkar den färgseendet.
Tumören går inte att operera bort. Konventionell strålning, med fotoner som skjuts in i hjärnan, är heller inget alternativ. Tumören sitter så till att viktiga delar av hjärnan riskerar att ta skada av den sortens strålning. Därför har läkaren Erik Blomquist på Akademiska sjukhuset bestämt att Helena Halling i stället ska strålas med protoner som har andra egenskaper och kan riktas mer exakt just mot tumören, än fotoner. Mellan 10 och 15 procent av alla tumörer behandlas bäst med protonstrålning, berättar Erik Blomquist.
Just nu är Helena Halling mitt i sin behandling. En gång om dagen under 23 dagar får hon protoner inskjutna på tumören.
– Jag känner mig helt trygg här. Metoden är skonsam och resultaten bra. Sedan tycker jag det här är väldigt spännande. Jag har alltid 500 frågor om hur allt fungerar, säger Helena Halling i väntrummet på The Svedberglaboratoriet i Uppsala, Sveriges enda protonstrålningsklinik och den första i världen som behandlade cancerpatienter.
Att resultaten är bra har hon personliga erfarenheter av. Hennes barns farfar har nämligen både behandlat sin prostatacancer och en likadan godartad hjärntumör här på The Svedberglaboratoriet.
– Han är frisk från båda nu, berättar hon innan Erik Blomquist hämtar upp henne för dagens strålningsomgång.
– Minns du? Både kejsaren och kungen var här, säger onkologen Erik Blomquist till sin kollega sjukhusfysikern Anders Montelius, med ett varmt och nostalgiskt garv.
Kungen heter Carl XVI Gustaf och kommer från Sverige. ”Kejsaren” var Carlo Rubbia, fick Nobelpriset 1984, och var karismatisk chef för fysikvetenskapens flaggskepp framför andra, partikelacceleratorn vid Cernlaboratoriet utanför Genève.
Händelsen som lockat potentaterna till Thunbergsvägen i Uppsala var återinvigningen av The Svedberglaboratoriet 1991 som då hade stått avställt under flera år för modernisering.
Att Uppsala ledde utvecklingen av protonstrålningen i världen, bredvid amerikanska storheter som Berkeley University i Californien och Fermilab i Chicago, berodde i stora stycken på en textilmagnat med mycket pengar, ett ungt forskarsnille med en enorm drivkraft, och en av Uppsalas Nobelpristagare.
Textilmagnaten hette Gustaf Werner och förmåddes satsa stora pengar på en partikelaccelerator i Uppsala med förhoppningen att protonstrålen som genererades i acceleratorn skulle förbättra strukturerna i hans tyger.
Nobelpristagaren hette The Svedberg och var professor i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet, och blev chef för laboratoriet som pensionär.
Snillet hette Börje Larsson och rekryterades till verksamheten som 26-åring av The Svedberg och var den som insåg potentialen för behandling av tumörsjukdomar.
Erik Blomquist och Anders Montelius kom med i verksamheten inför omstarten 1989, och har varit där sedan dess. Det är något engagerat uppfinnaraktigt över dem bägge, och över hela laboratoriet - som är många hjärnors och händers verk - som förstås samtidigt har sin grund i beprövad forskning i fysik och medicin.
– Domkraften som plattan för patientens fötter vilar på köpte vi på Clas Ohlsson för 100 kronor. Han var jäkligt duktig han som svetsade fast den, säger Erik Blomquist, återigen med ett skratt.
Nu sjunger pionjärkliniken i Uppsala på sista versen. Sedan 1957 har man behandlat cirka 1 500 patienter, varav hundratalet barn, från hela Sverige och även från andra länder. Men nästa år kommer den nya Skandionkliniken på Dag Hammarskjöldsväg tas i bruk, och då är det där – i en nationell investering på 1,2 miljarder – som alla patienter i behov av protonstrålning ska behandlas.
– Att Skandionkliniken hamnat i Uppsala beror förstås delvis på Uppsalas historia inom protonstrålningen, säger Erik Blomquist.
För Helena Halling har dagens behandling förflutit utan komplikationer. Själva strålningen tar bara sekunder. Den mesta tiden går åt till att fixera henne i rätt läge så att strålen ska träffa exakt där det är bestämt. att den ska träffa. Till hjälp har sköterskorna bland annat ett säkerhetsbälte, en bettskena och en slags hjälm som fästs i titanskruvar som opererats in i Helena Hallings skallben.
Efteråt är hon trött. Ibland drabbas hon av huvudvärk. Annars känner hon inga biverkningar.
– Jag är så glad över den här möjligheten.