Studenterna är här nu, inte minst de som tillhör kategorin nya och som gör sig redo för att bli utskämda under den omtalade nollningen.
Jag kan liksom inte låta bli att avundas just de nya studenterna som är helt omedvetna om vad som komma ska. Som första gången de får uppleva glädjeruset efter en godkänd tenta eller första gången de ställer sig i den brutalt långa kön till Stockholms nation (innan de lärt känna killen med listan, något som jag av erfarenhet vet kan ta tid).
Nätet trafikeras just nu av desperata lägenhetssökare, och stadens second handaffärer säljer slut. För nu ska nya karaktärer skapas. Många blivande studenter lämnar sin familj för plugg i Uppsala och möts gudskelov av en ännu större ”familj” här. Nu ska korridorsfester styras och den första nationsfyllan ska givetvis bockas av.
Jag kommer så väl ihåg känslan som infann sig när jag satte min fot på universitetet för första gången. Även om minnen som den första stulna cykeln, intensiva pluggnätter eller det obehag som uppstod första gången studiebidraget tog slut och nudlarna (som jag lovade mig själv att aldrig äta) blev min räddning, framkallar en hel del ångest, så minns jag det med förtjusning. Den tiden var i en klass för sig.
Jag skulle kunna likna perioden vid att träffa en ny kärlek. Man går runt i något slags charmig ovisshet. Den första tiden utgörs av många uppförsbackar, men sedan får den allt som oftast någon form av dalande backe ner. Då man bara önskar att det vore som förr med pirriga kyssar och noga bearbetade sms.
Och även om mitt liv leker för tillfället så måste jag erkänna att jag inte skulle banga på att återuppleva den första studenttiden här och nu. Men bara om jag får vara med i vinnarlaget på nollningen denna gång. Annars är jag inte med.