Jo, Andreas är nöjd med sommarjobbet som innebar att göra tillvaron säker för forskare vid fjordarna på Svalbard. Medan forskarna tecknade och fotograferade fångstmannahytter, spanande han efter isbjörnar. Mestadels satt han uppkrupen på hög höjd för att kunna överblicka ett så stort område som möjligt.
Bästa sättet att undvika en attack är att upptäcka isbjörnen i god tid. Att försöka springa ifrån en isbjörn är ingen bra idé, inte ens för världens snabbaste man. Under ett 100-meterslopp når Usain Bolt upp i en medelhastighet av 37,58 km i timmen. En isbjörn klarar 40 kilometer i timmen.
– Det blev förstås lite antiklimax när vi inte såg någon isbjörn den här gången, med det gäller att aldrig tappa skärpan ändå, säger Andreas och betonar hur viktigt det var att ständigt hålla sig till samma rutiner för säkerhetens skull.
En rutin är att lägga ut snubbeltråd med sprängpatroner och knallskott i en fyrkant runt matförrådet. Doften av mat lockar till sig isbjörnar liksom lukten av latrin. I stället för att använda toatunnan gjorde de sina behov direkt i havet.
Andreas Eriksson, hans sambo Jenny Jonsson och två små döttrar är på snabbvisit i Uppsala. De har rest från Uddevalla, mellanlandar i Uppsala och ska vidare till Lappland. De har sina familjer utspridda över hela Sverige.
Han väljer ett soligt bord på kaféet där vi träffas. Han gillar solen. Sedan 2006 bor han i Longyearbyen, den största staden på Svalbard. Där råder polarnätter, då solen aldrig går upp, från november till februari och medeltemperaturen i augusti är tre grader. Men Andreas ser det inte som att han missat en härlig sommar.
– Visst är det kallt som böveln att tvätta fötterna i isande fjordvatten. Men tänkt dig att när du sitter där och plaskar och plötsligt ser du hundra vitvalar framför dig. Det är svårslaget. Jag tänker sällan på sånt som jag missar, utan uppskattar det jag upplever, säger han.
Vad tänker du på när du sitter där på isbjörnsvakt?
– Jo, lite grubblande blir det förstås. Och så skriver jag ner små historier som jag hittar på.
Tänker du på livet?
– Inte precis hur man ska leva livet. Det har jag nog kommit på redan, säger han och tar av sig den gula kepsen.
– Så länge min familj, och exet och hennes barn mår bra kan jag inte klaga. Jag jobbar extra som ambulansförare och har sett hur illa det går för en del. Med ett annat liv skulle man kanske ha mera pengar men det är inte något jag saknar.
Men är du inte rädd?
– Nej, säger han och liksom viftar bort frågan, paradoxalt nog genom att berätta om hur isbjörnar attackerat och dödat människor på Svalbard. Även i staden Longyearbyen har isbjörnar synts till.
En förklaring till att han är orädd är förstås att han alltid både jaktgevär och signalpistol med sig. För honom är det ofattbart och extremt korkat att ge sig ut obeväpnad i obebyggd natur på Svalbard.
Andreas är äventyrlig, men inte på samma sätt som när han var yngre. Numera kan det vara spännande nog att plocka snäckskal på stranden med femåriga dottern, Joanna eller leta feta sandmaskar. Men även då håller han koll. Han släpper henne aldrig ur sikte eller låter henne röra sig långt ifrån honom. Han vet att en isbjörn dyker upp snabbt och att den lika gärna kan komma landvägen som från havs.
Första gången han kom till Svalbard var i egenskap av snickare på ett halvårsvikariat. Han trivdes bra, sambon fick jobb direkt och de beslöt sig för att stanna.
Nu har de inga planer på att flytta tillbaka till Uppsala.
– Longyearbyen är som ett lilleputtland, där alla känner varandra och man samarbetar, säger Andreas, som inte bara är ambulansförare utan även deltidsbrandman och frivillig inom rRöda korsets fjällräddning.
Han är uppväxt i Uppsala, gick på Heidensstamskolan och Nyby skola. Som liten åkte han ofta upp till Lappland till sin pappa för att jaga och fiska. Efter skolan gjorde han lumpen på Jägarregementet i Kiruna och fortsatte med frivillig befälsutbildning och fick vara ute i fjällen. Då vande han sig vid att alltid bära vapen.
– Missförstå mig inte nu. Jag gillar att jaga men har låtit både älg och björn löpa till mina jaktkompisars förtret. Nöjet är att se djurens förvånade miner när man överlistar dem och kommer dem nära. Jag är verkligen inte den som skjuter för skjutandets skull. Men kommer en isbjörn nära då skjuter jag tills den ligger, säger Andreas.
När intervjun är slut passar han på att ta första tuggan av sitt blåbärswienerbröd. Det som han valde för att det är så sött och inte finns på Svalbard. Där är fikabröden grövre.