Havet ligger som en spegel utanför hamnen i Fagerviken. Vädret är perfekt för fiske och under ytan leker siken för fullt. 59-årige Carl Landfors och 25-årige sonen Frans blickar rastlöst ut mot vattnet. Under sikens lekperiod råder fiskeförbud för att den ska få fortplanta sig i lugn och ro.
– Både Frans och jag blir förgrymmade när det är sådant kanonväder och vi inte kan fiska.
Carl Landfors andra son Fredrik är provfiskare på Sveriges lantbruksuniversitet och utbildad sportfiskeguide. Enligt Statistiska centralbyrån är fiskare och jägare de yrken som är vanligast att ärva från en förälder. Hela 37 procent av fiskarna har en förälder som också varit fiskare. Carl Landfors har sina rötter i det norduppländska kustsamhället Fagerviken där hans mamma är född. Som barn följde han ofta med sin morfar Adolf Mattsson ut i fiskebåten och i 20-årsåldern tillverkade han egna fiskenät.
– Jag har alltid tyckt att fiske är det roligaste av allt. Det är spännande, ger adrenalinkickar. Ska man få fisk eller inte? Kanske har jag det i generna, säger han och slänger in lite mer ved och granris i fiskröken. Därinne ligger 80 kilo laxfilé som kryddats med olika sorters peppar och cheddarost och ska säljas på en julmarknad.
All fisk förädlas innan den säljs. Dessutom köper de in fisk som de lägger in, röker eller gravar. Utan förädling skulle det inte gå att leva på fisket enligt Carl Landfors. Den moderna fiskarens yrkesliv handlar egentligen mer om att bereda fisken än att fiska den. Så var det inte på hans morfars tid. Då fanns det gott om fiskare – och fisk. På 1940-talet fiskade 30 båtlag om två man längs kusten från Fagerviken till Sikhjälma och man rökte bara lite böckling för husbehov. Nu är Carl och Frans Landfors ensamma om att fiska i Fagerviken och kämpar mot säl, skarv och myndigheter.
– Myndigheterna är bra också men det har blivit krångligare att vara fiskare. Man måste föra dygnsrapporter och gå kurser för att få behörighet i sådant som man gjort hela livet, säger Carl Landfors.
Att göra reklam för sin verksamhet har blivit nödvändigt. Familjen Landfors åker ofta runt på marknader för att visa upp sig och hoppas på så vis locka kunder till butiken och sommarserveringen i Fagerviken.
– Talar man inte om att man finns så finns man inte, säger Carl Landfors krasst. I framtiden tror han att det behövs fler ben att stå på för att klara sig som fiskare och funderar på att satsa på sportfisketurism som ett komplement.
De fiskar året om, när isen täcker havet borrar de hål och lägger nät under den. Men om våren och försommaren är fisket som bäst och då blir arbetsdagarna sällan kortare än tolv timmar.
Carl Landfors säger att friheten i yrket är viktig för honom, liksom att få vara utomhus. Om han inte har fiskat på några veckor blir han rastlös och längtar ut. Han jobbar helst ensam men tycker det är roligt att få sällskap i båten av sonen och berömmer hans insatser.
– Och än så länge verkar han lita på mig och hänger med mig dit jag vill med båten.
Frans Landfors ler till svar.
– Jodå, jag tror på dig fortfarande.
Han tycker det mest har fördelar att arbeta så nära sin pappa. Det är till exempel lättare att komma med kritik till någon man känner väl än en chef.
Carl Landfors fru Ewa sköter butiken där den förädlade fisken säljs tillsammans med egna handarbeten som hon beskriver som ett sätt att fördriva vintern med. Hon är stolt över att barnen är intresserade av fisket och hoppas att sönerna och dottern, som nu arbetar i hemtjänsten, en dag vill ta över företaget. Hon tar fram en termos kaffe och några laxsmörgåsar och ropar på maken och yngsta sonen.
– Frallan, kom nu!
Frans Landfors sätter sig vid bordet och häller upp kaffe. Han har fiskat med sin pappa sedan han var tre år och berättar att han brukade sova med flytvästen på i en balja på båten. Men i tonåren tröttnade han rejält och bestämde sig för att bli kock i stället. Sedan ångrade han sig och vände nyligen tillbaka till fisket. Nu vill han fortsätta i sin pappas fotspår.
– Det känns bra. Tror jag i alla fall.
– Men hade de här två inte hållit på så hade jag aldrig gjort det, säger han och nickar mot föräldrarna.