Det är inte längre kontroversiellt att anse att skolans uppdrag före allt annat är att förmedla kunskap, att kunskaper är ett medel för att motverka att nya klassklyftor uppstår eller att gamla befästs, att kunskapsinhämtning förutsätter ett visst mått av ordning av reda i klassrummen, att lärarnas utbildning och skicklighet i mötet med varje enskild elev är en nyckelfaktor för framgång, att lärare måste få möjlighet till karriär- och löneutveckling eller att de första skolåren är avgörande för elevens framtida kunskapsutveckling.
Alla dessa ståndpunkter och några till i samma anda uttrycks klart och tydligt i Löfvens, Dambergs och Baylans debattartikel. Förändringen har varit på gång under några år. Men nu är den så tydlig att ingen osäkerhet kan råda. Regeringen och Socialdemokraterna är oense om vissa delfrågor, berättigad kritik riktas mot hanteringen av lärarlegitimationen, bedömningen av effekterna av friskolereformen, som tillkom långt före alliansregeringens tillträde, skiljer sig – men i de övergripande frågorna står man i dag mycket nära varandra. Detsamma tycks för övrigt också gälla för Miljöpartiet.
Det ligger naturligtvis nära till hands att påminna om hur exakt de ståndpunkter som Löfven, Damberg och Baylan nu framför av tidigare socialdemokratiska skolpolitiker indignerat avfärdades som ”sorteringstänkande”. Den som vill skulle snabbt kunna ställa samman en hel antologi med uttalanden och debattinlägg på detta tema.
Men det är lika sant att det hela tiden funnits en opinion inom socialdemokratin som i mer inofficiella sammanhang gav Jan Björklund (FP) rätt när han som skolborgarråd i Stockholm började tala klarspråk om bristerna i den svenska skolan. Många av dessa personer har också pekat ut skolpolitiken som en huvudorsak till partiets valnederlag. Det är lätt att tänka tanken att Stefan Löfven själv tillhört denna grupp. Hur som helst förefaller han vara fast besluten att hans parti aldrig mer ska kunna förknippas med någon annan grundinställning än den att en likvärdig skola för alla, med högt kvalificerade lärare och fokus på riktiga kunskaper, är ett av våra mest kraftfulla medel för att skapa utjämning i samhället.
Den direkta anledningen till begäran om en särskild riksdagsdebatt är alltså den utredning som gjorts av Skolverkets förre generaldirektör, professor Per Thullberg, om hur lång tid det tar innan regeringens skolreformer får genomslag. Thullberg konstaterar att förändringarna är så omfattande och berör så många olika nivåer och delområden att man inte bör vänta sig några större effekter förrän mot slutet av 2010-talet. Effekterna av förändringarna i lärarutbildningen kan dröja ännu längre.
Det är egentligen självklart, särskilt som många av reformerna inte kunnat genomföras förrän de senaste två åren, men när effekterna börjar märkas så kommer genomslaget gradvis att förstärkas under ganska lång tid.
Men förutsättningen är förstås att trycket kan hållas uppe. Det handlar inte bara om beslut i riksdag och regering utan lika mycket om själva genomförandet. Per Thullberg pekar på lärarnas förutsättningar, på vikten av större ansträngningar för att öka likvärdigheten och på betydelsen av en långsiktigt konsekvent nationell skolpolitik.
Kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons tid var en olycka, men är svår att upphäva med ett enkelt beslut. Men ett tydligt statligt ansvar måste finnas om likvärdighetsmålet ska kunna uppnås. När får vi samsyn mellan partierna också på den punkten?