Efter en lång, tröttsam kväll när dottern Vivian inte velat sova satte sig den amerikanske författaren Adam Mansbach vid datorn och lade ut ett meddelande på Facebook: Håll utkik efter min nästa bok, den kommer att heta Go the fuck to sleep. Det var menat som ett skämt, men hans vänner tyckte att det var en lysande idé. De började trycka på för att han skulle skriva boken, och till sist gav Mansbach efter. Det blev en rimmad saga med gulliga bilder av en välkänd illustratör. På ytan ser den ut som en barnbok, men den vänder sig till vuxna och tar på ett roligt sätt upp de förbjudna känslor av ilska och frustration som de flesta föräldrar brottas med när natten är sen och barnen inte kan somna.
En pdf av boken läckte ut på nätet i våras och skapade en oavsiktlig marknadsföringskampanj. Boken blev en succé och toppade snart både New York Times och Amazons bästsäljarlista. Läsare och recensenter tyckte att Go the fuck to sleep tillåter föräldrar att skratta åt en situation som många ofta skäms för: Att man kan bli så fruktansvärt arg på barn som man samtidigt älskar över allt annat. Boken födde också en diskussion om modernt föräldraskap. För bara några generationer sedan lämnade föräldrar sina barn i sängarna efter att ha sagt godnatt, att stanna vid sängkanten var inte att alternativ, inte ens om barnen var ledsna. Vuxna prioriterade på ett självklart sätt sina sysslor och sitt behov av ledig tid på kvällarna. I dag sitter många föräldrar vid sängkanten i det oändliga. De vill skapa trygghet, de vill inte att barnen ska känna sig övergivna. Men inombords är många irriterade intill bristningsgränsen för att det är så mycket annat de vill göra.
Gör vi barnen en tjänst när vi tillbringar halva kvällen vid sängkanten? Eller sitter vi där för vår egen skull, för att vi vill känna oss som godkända föräldrar i en tid när normen för det goda föräldraskapet utgår från tanken att barnens bästa går före allt annat?
– Ibland är det jättetufft att vara förälder, och det måste man tillåta sig att känna. Man blir arg på situationen och känner sig misslyckad som förälder, säger Lena Blom, psykolog och psykoterapeut på barnpsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
– Men ilskan får inte vändas till en anklagelse mot barnet, fortsätter hon. Då är det bättre att försöka ge sig själv en paus. Om man är två så ska man be den andre föräldern ta över.
Alla småbarnsföräldrar går med sömnminus för egen del, man får försöka vila när det är möjligt. Är man utvilad är det lättare att ha det tålamod som förebygger irritation. Svårast är det för ensamstående föräldrar.
– Då gäller det att inse att det går över. Barnet växer och plötsligt fungerar sovandet jättebra. Men medan det pågår är det klokt att strunta i en del av det andra man vill och borde göra, och passa på att sova när barnet sover.
Nyfödda barn har ingen vettig dygnsrytm. Men ganska snart börjar föräldrarna skapa rutiner för att få in barnet i en sovrytm som fungerar för den övriga familjen.
– Nattningsritualer är jätteviktiga. Pyjamas, tandborstning och läsa saga, allt skickar signaler om att nu är det dags att sova. Det bästa är om barnet somnar i sin egen säng, då behöver man inte riskera att barnet vaknar senare när man bär det i säng, säger Lena Blom.
Men barnet ska inte styra nattningsritualen. Om ritualen ska fungera och leda fram till att barnet somnar så ska den vara förutsägbar, och ha ett tydligt slut. Det skapar trygghet. Det kan låta fyrkantigt, men om det är en saga som gäller per kväll så är det bäst att hålla fast vid det, och inte låta det bli två eller tre. För om nattningsritualen förvandlas till ett ändlöst förhandlande om ytterligare en saga, och ytterligare ett glas mjölk så fungerar den inte längre. Då upplever barnet det som ett förhandlingsspel, och det kräver full vakenhet. Lena Blom tycker att många föräldrar ibland använder sig av falsk demokrati. De säger ”Ska vi gå till dagis nu?” vilket barnet naturligtvis uppfattar som en förhandlingsbar fråga. Men om klockan snart är åtta och de måste gå till dagis nu, så blir det problem. För det föräldern menar, och borde ha sagt, är ”Nu ska vi gå till dagis”.
– Om barnet svarar nej på frågan blir det lätt konflikt. Barnet känner sig överkört och föräldern känner sig misslyckad för att det blir bråk om något som borde vara självklart.
– Föräldrar måste våga stå för att de vet bättre och därmed ska bestämma i många frågor. Man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär.
Vad barnen ska få bestämma själva beror naturligtvis på deras ålder. För små barn är tidpunkten för nattning något som föräldrarna rår över, det är inte förhandlingsbart. Men vilken sagobok som ska läsas får naturligtvis barnet bestämma. Men barn som inte kan somna för att de är oroliga? De som ropar på mamma och pappa hela tiden?
– Många barn har sådana perioder, och jag ser det som helt normalt. Barn ser så många oroande bilder i vår tid, i tv och i dataspel. Det är mycket som är skrämmande och obegripligt, det måste bearbetas och kan dyka upp när de ska somna, säger Lena Blom.
– Då måste man finnas till hands som förälder, och ta sig tid att prata, förklara och trösta. Om det blir mycket ropande får man gå in och stoppa om dem med jämna mellanrum.
Lena Blom råder trötta småbarnsföräldrar att ha tålamod och stötta varandra. Tiden med sovproblem och sömnbrist varar inte för evigt, plötsligt är det över.
– Man får inte glömma bort att ha roligt med sitt barn och njuta av tiden tillsammans. Det är ett fantastiskt äventyr att följa ett barns utveckling, när de börjar gå och hittar de första orden, och så småningom få dela deras tankar och värderingar om världen.
Fotnot: Go the fuck to sleep har sålts till ett 30-tal länder och ska även bli film. Den har nyligen kommit ut på svenska med titeln Sov nu för fan.