S:t Erik

DOOM. Det är inte så mycket som är med säkerhet känt om vår käre gamle Erik den helige. Klart är dock att han erkändes som kung i Västergötland 1158 och att han led en våldsam död i Uppsala. Sedan dess helgondyrkad lite här och var, i synnerhet förstås i Uppsala.
Detsamma bör gälla för bandet S:t Erik - ett doomgäng med härligt stonerrockhäng. Tidigare höll medlemmarna till i Uppsalabanden Douglas Fir och, kanske lite mer förvånande, dödspatrullen Deviant.

S:t Erik pendlar mellan det nedtonade, släpiga och gruvligt maffiga på ett härligt moget sätt. Och lyckas få lyssnaren att inte tänka så mycket på andra band i den ganska begränsade genrefåran. De fyra spår som pryder deras myspacesida är en provkarta över trevliga influenser som fungerar som bränsle snarare än hinder. För det mesta.
Fu Manchu-riffande möter mullrande Kyussreferenser och Sabbath, ständigt detta Black Sabbath. I He's a witch låter sångaren Erik Nordström dessutom löjligt likt en ung, vitkalkad och lätt förvirrad Ozzy medan han i den bästa, mest kompletta låten, The green hunter, lyckas med det lika imponerande konststycket att påminna om Entombeds L-G Petrov.
Det blir nog något stort av det här.

S:t Erik

OSAJNAT. Bandet ­S:t Erik är ett doomgäng med härligt stonerrockhäng, tycker Fredagsredaktionen.

OSAJNAT. Bandet S:t Erik är ett doomgäng med härligt stonerrockhäng, tycker Fredagsredaktionen.